Race

Lördagen blev veckans 10 poängare. Från ett ständigt malande, en förlamande trötthet i kropp och knopp så drog vi till Mora igår. Skotercross visade sig vara den bästa medicinen för att skingra tankarna. 


Vilken spänning och vilken dramatik. Vår egen stjärna lyste som aldrig förr. Jäklar vilket drag, vilken fart och vilken utveckling. Otroligt kul att se. 

Efter en tjuvstart i första heatet så gick det desto bättre i andra heatet där han blev 2:a. 
I A-finalen kom han, som skjuten ur en kanon, först ut ur startkurvan. Så jäkla kul 😊 höll i tills 4 varv av 10 återstod och då krokade han ihop med två skotrar som stod parkerade i banan😅 han missade topplaceringen han hade på kornet men race är race och efter gårdagens tävling så ser vi fram mot SM som kör igång om ett par veckor. OM den här tantens nerver håller vill säga😅

Efter Mora blev vi bjudna till Erikssons i Amsberg på god middag, tärningsspel och avslappnat umgänge. 

Agnes hämtade oss vid 23 och då var det rätt skönt att krypa ner i säng. 


Äter mig levandej

ja så känns det. Jag har under mina 12 år som sjuksköterska aldrig varit med om nåt liknande. En student som fullkomligt suger energin från mig. 

Jag lägger ner TIMMAR, och denna vecka faktiskt ett par heldagar men vi står fortfarande och stampar. 

Det är nåt, kan inte sätta fingret på vad, mer än att jag upplevt det i ett annat sammanhang. Tankesättet, projektionen, den totala oförmågan att se sin egen "skuld" eller delaktighet i att allt inte är bra. Att inte nå människan. DET har jag upplevt tidigare. Det har jag upplevt på samtal hos familjerätten och liknande instanser. Men ALDRIG i det sammanhang som det är i just nu. 

Jag är inte ute efter att lämna ut någon och jag ska absolut inte namnge eller gå in på detaljer. Behöver bara ventilera min känsla då den äter upp mig inifrån. Jag måste lägga tankarna någonstans och då blev det här. Jag kan inte ha dom malandes som ett mantra i hjärnan och som ett tryck över bröstet. 

Jag vet, det låter helt sjukt, HUR kan något påverka mig på det här sättet? 

Jag har ändå kommit till den punkt då jag kan luta mig mot min erfarenhet, känna trygghet i min roll. Men visst rannsakar man sig själv och det är väl helt rätt sak att göra. Jag är ju inte felfri på nåt sätt och alltid kan man bli bättre på det man gör.  I det här fallet är det nog ändå så att jag inte gjort nåt fel mer än att jag ställt de krav som förväntas av mig som handledare. 

Känslan kommer tillbaka, känslan av maktlöshet när man försökt, på ett så pedagogiskt sätt som någonsin är möjligt. Men man når inte, det funkar inte, det tas inte emot som det är tänkt eller som den fakta det ändå är, Ja då sitter jag åter där i familjerätten. Samma frustration, samma känsla av hopplöshet. 

Det har varit en jobbig vecka men jag tackar någon däruppe för att jag jobbar där jag jobbar. Jag har underbara kollegor, jag har en fantastisk chef, framförallt verksamhetschefen men även min närmsta chef, har verkligen tagit sig tid, gett mig sitt stöd och funnits där. Även med. Ansvarig läkare. Det känns viktigt när man vacklar i sin roll, när bägaren rinner över och man står där i korridoren med sin kaffekopp och en jävla bulle, tårar som forsar och undrar vad i hela friden som händer.

Så TACK! För att jag fick komma tillbaka till er, jag visste väl att det skulle bli rätt❤

Ständigt denna jakt

Kom just precis på mig själv med nåt idiotiskt. 

Varför hela tiden denna ständiga jakt? 

Jobbar till 16,45 varje dag utom en dag i veckan då jag slutar 13. 

Mina jobbdagar är intensiva, ofta blir dom längre än jag tänkt. 
Raska steg hemåt efter avslutad arbetsdag. Hjärtat slår lika raskt, klockan är mellan 17-17,30 och mycket ska hinnas innan läggdags. Jag jagar minuter, jag jagar tid. Livet måste ju levas och hemmet måste vara i ett ok skick. Läxor ska göras, mat ska lagas och ätas. Ja, ni vet vad jag menar. 
Det är lika för alla barnfamiljer dom inte är ekonomiskt oberoende och behöver jobba. 

Sen kommer den dagen i veckan då jag slutar kl 13. Raska steg hemåt, hjärtat slår i samma takt. Och hjärnan går på högvarv. Ivilken ordning ska jag ta det? Nu kan jag passa på att komma ikapp med tvätthögen, laga en mer tidskrävande middag, dammsuga, städa bilen när det är ljust.....ja just det, solfan skiner också och den måste jag ta vara på, dagsljus är bra för välmåendet. Om 30 minuter kommer Gottfrid hem från skolan, vad kan jag tänkas hinna innan dess? Blommorna hänger som snorkråkor i fönstret, behöver vatten, diskmaskinen blinkar klar......osv 

Nej NEJ NEJ!!!! Stopp stopp stopp. 

Dra i handbromsen, lyssna på hjärtklappningen, bejaka magvärken och kom ner  i varv för bövelen. 

Idag drog jag ner markisen och sket i promenaden i solen, blommorna fick sloka nån timme till, dammråttorna klarar sig själva en stund.....jag häller upp en kopp kaffe, tar fram en helt intelligensbefriad tidning och slår av en stund på takten. Njuter av tystnaden i min ensamhet. Känner hur pulsen sakta sjunker. 

Livet är här och nu! Sluta jaga efter det!