Att ha förlorat båda sina föräldrar inom loppet av 6 månader är surrealistiskt. Det är ogripbart och ger en anledning att fundera över livets förgänglighet.

Vad är viktigt?

Jag vet vad som är viktigast för mig i livet. Det är mina nära relationer. Det slår allt att ha två syskon att dela sorgen med. Att skratta och gråta tillsammans med. Att känna samhörighet med. Det skänker tröst och jag hoppas det ger mamma och pappa ro.

Mina barn med familjer. De skänker mig glädje i livet. Ger livet mening. De omsluter mig, stöttar, hjälper och finns. De fixar och donar och trots att de har egen sirg så står de bredvid mig och jag hoppas att de känner att jag också finns för dem.

Mina vänner. De som orkar lyssna i timmar, de som hör av sig och frågar hur jag mår av genuin omtanke. De som jag kan skratta och gråta tillsammans med. 

Det senaste halvåret har lärt mig att leva och att skratta. Det låter konstigt. Men livet kan vara över på ett ögonblick och det finns ingen anledning att inte ändra på det som inte är bra. Lev nu, dö sen......

Att sålla bort och lägga minimalt med energi på de som inte vill väl.livet är för kort för att vara till lags och ta ansvar för andra vuxna människor. 

Vi har alla ett val och mittval är enkelt. Jag kan lägga oändligt med tid och energi på de som av genuin omtanke skulle göra detsamma för mig.