Sannolikt är det avstämningsmötet den 2/5 som framkallar detta. Det gnager en ständig oro kring det. 

Så vad oroar jag mig för då?

Framförallt ligger oron i om jag ska klara att hålla ihop och stå upp för mig själv och inte lägga mig platt. Min största utmaning har varit och är, att få fram vad som är mina svårigheter och hur jag mår utan att falla i gråt, glömma vad jag skulle säga, inte hitta orden osv. 

Det händer i alla samtal där jag känner mig det minsta pressad att det som jag haft helt klart för mig i mitt eget huvud, tydliga formuleringar, saklig beskrivning osv. Det blir i stunden som bortblåst och det som kommer ut blir nån kvävd snyftning och enstaka osammanhängande ord som ingen egentligen begriper. Och vips så kommer ett förslag från någon som jag nickar ja till för att komma ur den fruktansvärt obehagliga situationen, men som kanske är helt tvärtemot vad jag själv skulle mått bäst av. 

Det är min oro! 

Och inte kommer jag träffa läkaren innan heller så det blir ju svårt för henne att bedöma mitt status då vi inte setts eller pratat på en månad. Då hänger ju ännu mer på att jag verkligen kan ge en rättvisande bild av hur mitt liv ser ut just nu. 

Låter som att jag gör en höna av en fjäder men det här är ångest kan jag lova. 

Dövar den med virkning. Har hittat ett mönster som var så lätt att jag i te behöver läsa beskrivningen. Det är en förutsättning. Läste första varven och jag vet inte hur många gånger jag fick repa upp. Hopplöst att följa en beskrivning. Men efter några varv gick det av sig självt och nu behöver jag inte tänka. Räknar bara stolpar och det hjälper mig skingra tankarna.