kumminet

Började som en byggblogg där jag bloggade om vårt livs största projekt: husbygge och det mesta runt det. Nu har vi flyttat in i huset men jag fortsätter blogga om ditt och datt runt hem, familj och livet i allmänhet.

Vintern officiellt över

Publicerad 2018-04-21 22:42:47 i Allmänt,

Packat ihop vintern och imorgon drar vi hem vagnen. 
Det blev ingen lätt sak att få ner tältet då det i princip fick spettas loss ur is och snö. Micke har slitit som ett djur och jag har burit lite kannor med hett vatten. 

Det blev en fin kväll och vi unnade oss mat från krogen på byn. Åt världens godaste kebabtallrik. 

Sista orsakvällen på ett tag. Men Orsa finns kvar och vi kommer åter. 

Nu är tant over and out för länge sen. 
Gonatt! 

(null)

(null)

(null)

(null)

(null)

Förändring

Publicerad 2018-04-20 08:45:55 i Allmänt,

Ja men lite förändring kan vara bra. Efter 4 sommarsäsonger i Orsa kommer vi att ha vagnen hemma i sommar. Dels känner vi att vi vill göra lite andra saker, förra året utnyttjade vi heller inte platsen som tidigare. Och Dels är det lite osäker hur jag mår och om jag ens klarar nån längre tid i en husvagn. 

Hur som helst har vi lite andra planer. Inget spikat, men dock planer. 

Först ska vi se till att få hem vagnen från vintercampingen och det är tänkt ska ske i helgen. Tältet ska ner och vagnen dras hem. 
Därefter tvättas, städas, besiktas, fukttestas och annonseras ut till försäljning. 
Allt det ovan ger mig lite ångest men får ta det i etapper. Bilstädningen,tvätten och övriga aktiviteter i helgen som var slog ikull mig flera dagar. 

Ny vagn ska köpas. Inte för att det är nåt större fel på våran, den funkar oerhört bra och är praktisk på många sätt. Men vi vill prioritera utrymmet på ett annat sätt. Vi behöver ingen extra dinett som det är i vår utan hellre mer förvaring och utrymme i vagnen. Så vi har hittat en modell lite mindre men med större rymd och mer förvaring. Och som känns praktisk även när inte gotte vill med oss längre. Våningssängarna blir placerade på ett annat sätt och vi räknar med att kunna använda de till ett och annat barnbarn som vi räknar med att få sällskap av i framtiden. 

Så idag är det återhämtning som gäller för att palla helgen på bästa sätt. 

Det ska bjudas på finväder så jag hoppas vi alla får möjlighet att njuta av det😊☀️ (null)

(null)

(null)

(null)

(null)

(null)


Nån som är intresserad av en Kabe 2007? Let me know😊

systemet

Publicerad 2018-04-18 09:03:00 i Allmänt,

Jag skulle vilja säga några ord om systemet. Inte systembolaget utan ....ja, vad ska man kalla det, samhällssystemet och min upplevelse av detta. 
 
Normalt jobbar jag som sjuksköterska på vårdcentral. Vilket innebär att jag då dagligen möter patienter som behöver sjukskrivning, de behöver hjälp med sitt mående på många olika sätt. Ofta får jag höra om försäkringskassan som krånglar om att väntan på tider inom sjukvården är lång. Jag har alltid haft förståelse för patienterna men när jag nu är patient själv kan jag på riktigt förstå frustration och maktlöshet och hur utelämnad man är till systemet. 
 
Jag har varit sjukskriven sedan slutet på December. Utmattningssyndrom. En diagnos som Innebär både fysiska och psykiska symtom.
I mitt fall har Försäkringskassan ännu inte varit något som helst problem. Jag har pratat med min handläggare som jag upplevde stöttande och omtänksam. Kunnig och rätt kvinna på rätt plats. Det har varit otroligt skönt. Särskilt nu när man läser om hur anställda på försäkringskassan får högre lön ju fler avslag de gör. Där kan jag säga att det inte gäller alla, det finns hyvens folk på försäkringskassan tro det eller ej. 
 
Jaha, utmattningssyndrom. Vad gör man åt det då??Sitter hemma och rullar tummarna och väntar på att det ska gå över?? Nä jag skulle inte tro det va.....
Till att börja med så är varje dag en utmaning, att slå upp ögonen och inte veta vad kroppen och knoppen är i för skick just idag. Spännande....
Det går upp och ner och man behöver landa i situationen, acceptera situationen och lyssna på kroppens signaler. Man behöver få hjälp att sova, man behöver få hjälp för sina depressiva symtom och man behöver få hjälp att förstå hur man hamnat här. 
Man behöver acceptera de dagar när huvudet är som bomull, när man måste hålla sig i dörrposten för att inte ramla omkull av yrseln som plötsligt sätter in, när kroppen värker och armarna blir fulla i mjölksyra av att hänga tvätt, när promenaden på 30 minuter inte klaras av utan att stanna och hämta andan. Man måste acceptera allt skräp och skit på golvet som man inte orkar förmå sig till att dammsuga upp.Det värsta är när man tvingas inse att man inte orkar vara den mamma man önskar. Badhus och liknande är uteslutet, bara att se på film hemma i soffan tillsammamns kan vara för mycket med allt ljud och alla intryck, att inte orka lyssna klart när 10 åringen berättar något men ändå försöka verka engagerad. DET är det värsta! Man måste lära sig sin kropp och dess signaler. Likväl som att acceptera det jag beskrivit ovan behöver man lära sig hantera de bra dagarna. För de kommer emellanåt, dagarna när man känner en gnutta energi, när man känner lite liv inom sig och mentalt börjar planera både det ena och det andra för nu, nu vänder det. Det här är minst lika svårt att hantera och flera är gångerna då jag inte klarat det utan dragit igång en tvätt, gått långpromenad, åkt till affären, dammsugit huset och varit så nöjd med mig själv för att dagen efter, eller kanske redan samma kväll slås ner i soffan men en trötthet som gör ont i både kropp och själ. Sjukdomskänsla och malande värk i kroppen för att man i sin iver att vara normalt fungerande, tagit ut sig totalt och tömt batteriet på den lilla enbergi man samlat på sig.
 
Så vart kommer systemet in i det här?
 
Man behöver en läkarkontakt på vårdcentralen för att kunna hantera sin sjukskrivning och få en proffessionell bedömning av sitt status. Det är viktigt att ha en bra kontakt för att kunna få hjälp att förstå sig själv när man tror man blivit tokig. Den kontakten har jag. Enligt vissa en läkare som inte har förmågan att bedöma men enligt mig ett oerhört fint stöd. Att få sina upplevelser av kroppens och hjärnans funktion bekräftade som en normal reaktion, att få förklarat för sig hur det hänger ihop och vad som händer när man pressat kropp och knopp för hårt och för länge. Att få höra att det här är inget konstigt, det här blir bättre men det kommer ta tid. Det är oerhört betydelsefullt när man själv börjar ifrågasätta sitt värde som människa och när man själv börjar fundera om man blivit en lat jävel som försöker hitta undanflyter för att slippa jobba. 
 
Så Försäkringskasan och läkarkontakten har fungerat klockrent. 
 
Sen har vi en aspekt till. Psyket. 
Att efter 4 månaders sjukskrivning sitta härhemma och förföljas av tankar om mindervärde, vem är jag nu?Vem är jag som privatperson, vem är Frida? och vem är jag som sjuksköterskan Frida?  hur kan jag komma tillbaka till mitt jobb utan att dras med i samma snurr igen? KOmmer jag bli en människa och arbetskamrat som folk tassar på tå inför? kommer jag bli illa omtyckt om jag är på ett annat sätt? HUR ska jag vara? VEM är jag? Hur ska jag bete mig? HUr blir jag stark nog att sätta gränser? Om jag inte presterar som tidigare då blir jag kanske en nobody? Nåt som katten släpat in....
Ja, miljoner saker snurrar....Och efter 4 månader sitter jag här och har inte fått hjälp med NÅT!
 
Så vad har då hänt. 
 
I december hade jag själv bokat tid hos samtalsterapeut på VC jag är listad på. Två samtal var jag på, sen blev det jul, terapeuten skulle sluta och jag skulle få uppföljning hos kollega i Februari.
Februari kom, inte ett ljud, kontatade VC själv. Fick ett brev om att de kunde erbjuda föreläsningar om stress och utmattning. Inget mer. Jag förklarade att detta nog inte är vad jag behöver just nu men hörde inget. Förrän efter flera veckor. 
 
Fick av min chef så erbjudande att gå till privat samtalsterapeut för att snabbar få hjälp och om möjlighet snabbare komma tillbaka till livet. Tacksamt tog jag emot detta som innebar en bedömning hos Psykiater på mitt jobb, sen ytterligare några samtal för att göra en bedömning med samtalsterapeut. Mitt i detta ringde samtalsterapeut från VC med anledning av mitt senaste meddelande till dem, men eftersom jag redan påbörjat samtal privat så kunde hon såklart inte boka mig till VC. Tre samtal var jag på på St. Lukas, sen var det stopp. Bedömningen stämde inte överrens med arbetsgivarens policy och jag blev inte beviljad fler samtal. Men jag sjulle få hjälp att åter få en tid på VC. Jag hörde inget på flera veckor och tog därför själv kontakt med VC. Mitt ärende skulle tas upp på en remisskonferens. Jag har varit in och tittat i min journal via 1177 etjänster och kan där se att en tid för BEDÖMNING bokats den 9/5. Det är antingen besök eller telefonbedömning, det framgår inte. 
 
Det här blev långt och rörigt men så här är det nu. Tre bedömningar senare och i väntan på den fjärde. Jag måtte vara en jävligt svårbedömd patient!! 
 
Här är mitt systemfel. Jag har som jag själv tycker tagit tag i det fysiska, lärt mig lyssna ppå kroppen, försöka promenera dagligen, ha en strukturerad vardag, regelbundna mat och sovtider, prioritera min energi osv osv.
Men det psykiska har jag efter fyra förbannade månader ännu inte fått hjälp med....Jag är bedömd av minst 4 personer men ännu har det inte beslutats om någon lämplig behandling eller vad man ska kalla det. 
Det här har varit oerhört uttröttande och frustrerande och jag kan på rak arm säga att det har fördröjt mitt tillfrisknande. Jag kan inte mala sönder min man och han vet lika lite som jag hur jag ska hantera detta. Känslan av ensamhet, oförstående och att folk uppfattar en som en inbicill latmask gör sig ständigt påmind. 
 
Systemfel de lux! Vart finns vården för det Psykiska, varför är det inte lika självklart som att vårda det fysiska?
 
Jag vill poängtera att det här inlägget enbart handlar om min egen frustration, inte om någon annan. Inte om vad någon annan gjort eller inte gjort. Det är inget personligt. Jag förstår att de kontakter jag haft och det olka personer försökt hjälpa mig med har varit med ärliga och goda avsikter. Men att det i sytemet finns buggar så att det uppenbart inte fungerar står ju helt tydligt.
Och jag vet ju att jag inte är ensam om att bli hängande såhär.Det är massor av människor, med betydligt allvarligare problem än mina (som jag ju till syvens och sist dragit på mig själv) och som verkligen inte överlever utan hjälp men som blir hä'ngande i systemet. DET är det skrämmande i den här historien. 
 
Tack för mig, hej!
 
 

Vår i luften

Publicerad 2018-04-11 22:06:06 i Allmänt,

Först vill jag gratulera Faster Britta på hennes födelsedag.jag hoppas att den varit riktigt bra.  Och jag skulle såklart ringt, det var tanken. Jag skulle först ta en promenad sen ringa. Det kom jag på nu, efter typ 12 timmar!! Att jag aldrig lär mig att mitt minne numera är som en guldfisk. Måste göra det jag tänkt direkt jag tänker det om jag ska vara säker på att det blir gjort. 

Solen har lyst på oss idag, riktigt värmt våra bleka nyllen. Det tycker vi om och förhoppningsvis kommer energin med våren. Mycket snö har vi kvar ändå, ett berg på vår altan på baksidan. Kanske går att använda den framåt midsommar. 
Men idag har vi njutit i en stol på trappen, Sally och Agnes kom förbi på kaffe och jag och Sally solade oss och såg till att Agnes arbetade ordentligt med snöskottningen på framsidans altan. 
Bra energipåfyllning! Behövligt efter att i ett par dagar lite fått "strida" för min rätt att själv bestämma vad som är prio just nu. 




Sweet dreams

Publicerad 2018-04-07 14:51:16 i Allmänt, Drömmar,

Ja kära nån vad det snurrar i den här skallen. Måste bara delge en dröm jag hade inatt. 

Som jag berättat är jag sjukskriven och just nu tror jag att jag har nån sorts identitetskris. Jag gasade för hårt och måste ändra mitt beteende för att inte hamna här igen när jag fått ordning på mig själv. Och det är här det snurrar. Vem är jag då, hur gör jag det, vad är bra och vad är inte bra, kan jag fortsätta jobba med det jag jobbat med om jag inte kan göra det, som jag ser det, fullt ut??

Nåväl, drömmen. 

Jag hälsade på på jobbet, där väntade en uppgjord fälla. Min chef hade, tillsammans med en läkare på kvc som jag för övrigt aldrig sett, anordnat ett möte. Ett möte jag inte hade en aning om. Det handlade om mig och min sjukskrivning. De tyckte inte jag skulle vara sjukskriven, absolut inte, fanns ingen anledning. Jag var bara envis, oresonlig och oarbetsvillig. Jag vägrade samarbeta tyckte dom. Men de hade en lösning, de hade tillsammans gjort bedömningen att det bästa för mig var att träffa......en Veterinär!!!

Alltså förstår ni...... en veterinär.....

Jo, de resonerade som så att doktorn jag tidigare träffat hade inte kompetens att bedöma mina symptom och mitt mående. En veterinär däremot hade rätt kompetens. 

De ville tvinga mig, sa att jag inte hade nåt val om jag ville ha jobbet kvar. Att jag var tvungen att samarbeta och inte vara så vrång. 

Jag sa upp mig! 

Jag vill förtydliga att detta hände i min dröm och inte i verkligheten. Jag är mest förundrad över hur hjärnan får ihop det på det här sättet.  Tror jag borde börja med drömtydning för sånt här virrvarr är det ofta genom mina nätter...
Hahaha.....
Lite humor ändå..... med veterinären

Long time no se

Publicerad 2018-04-04 23:07:33 i Allmänt,

Läget: utmattningssyndrom, röda och gröna dagar, livet på paus, hjärnan i error. Med ytterst små steg går det framåt....om man bortser från bakslagen. Snart 4 månader.... trodde i min vildaste fantasi inte att jag skulle bli en sån där utmattad sjukskriven person. Nej nej nej...... jag hade ju så roligt. Mitt projekt, mina idéer, mitt lilla skötebarn. Men plötsligt sa det bara stopp och jag kunde inte skuta gråta. Fulgrät hos chefen, fulgrät dygnet runt. Klarade inte annat än att fulgråta, snörvla, lugga i forstetställning och önska att jag slapp skämmas. 

Skammen: hur kunde jag vara så dum och korkad? Jag som hade allt under kontroll och nu har jag inte ens mig själv under kontroll. Någon annan måste belastas med mina arbetsuppgifter. Andra klarar att hålla ihop, jag var inte bättre än såhär. Skammen och skulden och identitetskrisen. Vem är jag nu?Det  som funkat i 44 år funkar inte och jag har i gen aning om hur det är att vara på nåt annat sätt! 

Kroppen: kroppen rasar lite. Orkar inte med hård fysisk ansträngning utan att känna mig fysiskt sjuk. Promenader funkar dock nästan varje dag. Olika status förstås, från långpromenad utan problem till kortare och då vill jag påstå att den stora ansträngningen ligger i att få andningen i fas och att ta mig hem. 
Läkarbesök stup i ett. Handlederna och fingrarna strejkar, sömnen funkar bara konstgjort och sen en dubbelsidig gråstarr på det hela. 

Övrigt då:
Att inte tåla ljud, inte kunna bjuda hem våra barn samtidigt, att inte kunna hitta ork och engagemang att lyssna på någon annan mer än max en kvart. Att efter den kvarten inte längre klarar att sortera. Att inte kunna åka och handla lite spontant, att inte kunna planera, att inte kunna göra roliga saker utan att först ha koll på hur och vart jag kan gå undan och samla mig, hämta andan. Att vara nåt typ av bromskloss för familjen. 

Sortera ja. Hjärnan sorterar inte. Den tar inAlla intryck helt osorterat vilket gör att jag hör all ljud omkring mig, jag ser allt som finns,jag kan inte sålla släpper in allt, så det blir kaos, som en hög ormar som ålar i en grop helt planlöst. 
 kråmar helt ofokuserat slingrar ihop sig med varandra och kan inte urskiljas, hjärnan kan inte sortera. 

Allt detta är fruktansvärt uttröttande. 

Drt som faktiskt varit mest uttröttande är oförståelsen. Och jag förstår den!  Når man anat " ryck upp dig" mellan raderna, när "det här är bra för dig" känns som ett hån, som att jag överdriver och hittar på. 

Att bli skickad på diverse utredningar som sedan ingen ändå trott på, det har gett mig hopp men fallit som en pannkaka och har inte gett mig ert uns av  framgång utan bara  tagit energi och sugit musten ur mig. Till ingen nytta. Vi börjar om liksom, från  0

Ikväll är jag frustrerad men kan upplysa om att långfredagen var enljuvlig upplevelse. Vaknade utvilad, promenad i solen, skön känsla i kroppen, liksom göad och bubblande. Kändes underbart  och gav hopp , efter den dagen har det gått tyngre. Så är det med den här lilla åkomman. Men jag accepterar de dåliga dagarna och vet att det kommer bra dagar emellanåt. Ibland faktiskt bra perioder. Det får ha sin gång och jag tänker att jag i slutändan lär mig nåt om mig själv. Det är bara en period i livet som vill säga mig nåt. 

Och det absolut viktigaste. Det är inte synd om mig, det är inte det jag vill säga. Jag vill inte ha nån ömkan !!! Absolut inte.!!!  Jag vill vara väldigt tydlig med att jag har dom i min närhet som har det väldigt mycket värre. Kämpar på ned både det ena och det andra och i sammanhanget är det här en bagatell. Jag tycker verkligen det.  Alla har vi vårt och jag vill absolut inte påstå att det här är nåt som är värre än nåt annat för det är det inte. Men jag får bli frustrerad och jag får skriva av mig . Jag vet att jag har det jäkligt bra och jag ör tacksam över livet och vad det gett mig. Det här är bara en del av livet som spelar mig ett spratt. 

So long! 

Om

Min profilbild

Frida

Vi ska förverkliga vår husdröm och tar er med på resan.

Senaste inläggen

Kategorier

Arkiv

Prenumerera och dela