Tomheten är som störst när jag kommer hem igen, huset är tomt, barnet hos pappan, sorgen sköljer över mig. Sorgen över familjen som slogs isär, sorgen över att ytterligare ett barn utsätts för flytt varannan vecka, sorg över att, genom mina val, sätta vuxna barn mitt i ännu ett relationshaveri. Det gör förbannat ont. Jag skulle skyddat dom bättre. 

Mit i processen att bearbeta detta, när vi så sakteliga börjat komma upp ur diket så....PANG är det nåt som knuffar oss om möjligt ännu längre ner i krondiket. Sorgen över min älskde mamma.

Med en idiots envishet så börjar ändå resan framåt. För vilka är alternativen? 

Mamma ville att vi skulle leva. Så då är vi skyldiga att göra det. 

Så ikväll väljer jag tacksamhet istället för förtvivlan. 

Vad jag är tacksam över?

Jag har massor att vara tacksam över. 

Att få bo och leva i ett land där fred råder, att ha jobb, tak över huvudet och nat i kylen är det primära. 

Sen är det barnen, barnbarnen, mågar, syskon och övrig familj. 

Och pappa, jag är tacksam över att ha pappa kvar. Och jag är tacksam över att han har det bra mitt i allt elände. Han gav, av förståeliga skäl, upp där ett tag men hittade kraften att ta sig vidare. Och om han klarar det så kan alla vi andra. 

Han har lärt mig envishet, självständighet och arbetsmoral. Han har lärt mig sin vassa humor, jävlaranamma och en massa jäkelskap, han har lärt mig vara stark, inte ge upp och han har lärt mig att jag kan själv. Hur kan man inte vara tacksam för det!

Jag är också så oerhört tacksam att alla döttrar har så fina pojkar. De har också svärföräldrar som finns och som bryr sig om mina barn, det om nåt är jag tacksam för. De har en stabil grund att stå på och många som fångar upp dem när de faller. Det är nog nåt av det bästa man kan önska för sina barn. 

Jag kan fortsätta hela natten men stannar här idag. 

Glöm inte att reflektera över vad Du är tacksam över❤️ Det är så lätt att fastna i vad vi inte har istället för att glädjas åt allt vi faktiskt har.