Jag är egentligen inte orolig alls för min egen skull. Jag känner att jag inte kan oroa mig över det jag inte kan påverka. Däremot är det mycket annat som oroar mig.

Det största är oron för mina äldre anhöriga. Skräcken när man vet att någon i allra högsta grad är riskgrupp. Man vill liksom linda in dem i skyddsplast och plocka ut dem när det här blåst över. Nu får jag dessutom inte besöka dem. Det här är min ångest, det här är det värsta i den här virusepidemin. 

Sen finns alltid oron att jag själv ska sprida viruset. "Stanna hemma vid minsta symtom". Ja det låter som en enkel uppmaning. Jag har varit hemma nu några dagar, pga huvudvärk, trötthet/matthet och en diffus känsla i halsen. Knappt märkbara symtom alltså, men hur fasen vet man?? Såhär har ju jag mått större delen av de senaste 2,5 åren. Mitt utmattningssyndrom ter sig på det här viset. Så hur vet jag vad som är vad? Det vet jag inte, så jag har stannat hemma. 

Sonen som har allergi, när ska han vara hemma? Han är ALLTID snuvig på morgonen. Han har astma och har ALLTID lite hackhosta då och då. Han har varit hemma ett par dagar för observation, börjat ta sin allergimedicin och då lättar snuvan. Så nu bedömer jag att det är hans allergi som orsakar snuvan. Men hur vet man säkert liksom. 

Men vi gör vad vi kan, följer restriktionerna, tvättar händerna, håller avstånden, minimerar sociala kontakter, stannar hemma när vi tror att vi kan vara sjuka och vi följer utvecklingen så att vi inte missar nåt viktigt.

Vi försöker hålla lugnet, 80% blir inte särskilt svårt sjuka, det är viktigt att komma ihåg. 

Ta hand om er.