Livet som Frida

Startade bloggen i samband med vårt husbygge 2010. Efter att huset stod klart har jag fortsatt skriva om livet i stort och smått. Just för tillfället har livet tagit mig med på en utmanande resa sedan jag drabbades av utmattningssyndrom. För att ta mig framåt använder jag därför bloggen som ett verktyg för att bearbeta mina egna känslor och tankar och för att om möjligt hjälpa någon i samma situation.

11 åring i huset

Publicerad 2018-06-20 08:46:10 i Allmänt, Familj,

Idag blir han 11, han som kom med buller och bång nästan 11 veckor för tidigt. 
Jag minns den morgonen så väl, skickade Agnes på fotbollsskola, hon var 10 då. Lade mig i soffan och ringde förlossningen. Något stämde inte! De var rätt nonchalanta i början, jag hade ju varit in för några dagar sedan, lite förvärkar men inget alarmerande. Blev Dock sjukskriven och fick bricanyl. 

Väntade in micke som jobbade och sen åkte vi in för kontroll. "Eftersom du ringer är du ju orolig så kom in får vi kolla" sa dom på förlossningen. 

Ingen tog mig på allvar riktigt..... inte förrän i hissen ner till ultraljud. Jag kunde knappt gå. "Oj då, är det så kraftigt"

Jo men visst var det så kraftigt. Det blev omedelbart ryggläge, kortison i skinkan, dropp som skulle lugna värkarna. 
Men vad fan, vi var ju på väg till Äppelbo, midsommarfirande och 60 års firande för mamma med syskon och familjer. 

"Hur lång tid tror ni det tar innan det här verkar. När tror ni vi får åka hem" Frågade micke sköterskorna lite försiktigt. 
De tittade på varann och sen sa den ena
"Förhoppningsvis avtar värkarna men hem kommer ni inte förrän barnet är fött och det bästa är om det blir i augusti som planerat". 

Chock!!! 

Nu gick det inte så länge, värkarna tilltog och 20,20 på kvällen plockades han ut. Den lilla sparven. 
Sommaren som följde blev ingen lek men ungen växte på sig och efter 8 veckor fick vi komma hem. Och nu 11 år senare har vi en klok, envis, sprallig, temperamentsfull, lite bortskämd, underbar unge som ger oss gråa hår och många skratt. Han knöt ihop säcken. 

Grattis på födelsedagen älskade Gottfrid❤️
(null)

Hopp om liv

Publicerad 2018-06-16 08:21:35 i Allmänt, Utmattning,

Ny dag nya möjligheter som man så käckt brukar säga. Med tanke på vad som varit senaste tiden i vår familj så passar det nästan bättre att säga ny dag nya sjukdomsfall. 

Nåväl, idag känns liiiite piggare än igår. Igår var hemsk. Som en lång brutal baksmälla. 
Och Gottfrid första sommarlovsdag. Han var uttråkad, micke jobbade, jag orkade knappt vara upprätt. Gottfrid besviken "Du säger alltid nej mamma, du orkar aldrig".
Det är sant, och det gör så förbannat ont. Jag försöker förklara, men det är svårt för en 11 åring med massor av energi att förstå. 
Jag känner mig som en usel mamma dom här dagarna. Då kommer uppgivenheten, frustrationen, tårarna och rädslan att aldrig mer bli människa. 

Jag har lite lätt ångest för ett långt sommarlov. Vore jag frisk skulle jag jobbat några veckor till och han skulle varit ensam hemma. Nu är jag ju hemma för att jag inte klarar att jobba, jag klarar fasiken inte mycket alls utan att bli "liggande" en hel dag! Försökte förklara det igår och han är ganska klok ändå min 11 åring. Det är ju viktigt att han förstår att det inte är han som är problemet utan min hjärna som inte håller måttet. 

Jag måste tänka ut nåt bra, som gör att vi båda mår så bra som möjligt. 
Cykelturer, jag behöver fysisk aktivitet och dagsljus, skateparken i Falun där kan jag sitta en stund om jag tar öronproppar, kan ta en promenad under tiden, jag kan köra honom till KFUM hallen, vi kan ta dagens promenad till frostbrunnsdalen och fika. 
Men livliga badhus och liknande går bort. 

Fy fan rent ut sagt vad jag är trött på det här. 
Men det är ju ingen mening med det, det blir ju inte bättre. 
Nej acceptans Frida, acceptans! 


Sommarlov

Publicerad 2018-06-15 08:26:01 i Allmänt,

Pojken fick sitt efterlängtade sommarlov igår. Det blir skönt och han har klargjort att han bara tänker chilla. Dock gjorde han allt annat igår så vi får väl se hur det blir med chillandet. 
Skolavslutningen var i mellsta i år. Mycket mer stämningsfullt än på skolgården. Och Gottfrid har världens bästa fröken, alltså på riktigt bäst! Hon har med glädje, hårt arbete och entusiasm och stort engagemang fått ordning på klassen. De har varit rätt otrygga med flera olika lärare. Men nu är det andra bullar och dom älskar sin Milli. 

Jag är rätt slut idag ska jag erkänna. Det blev som vanligt en lätt stressig morgon och när vi lämnade gotte på skolgården så brände tårarna och mitt inre var kaos. Det blir så när stressen tar över och jag tappar kontrollen. Och det behövs inte mycket. 
Kunde hämta mig lite i väntan på barnen som gick från skolan till mellsta. 

I folkhavet under själva ceremonin funkade det ok med lite fokus. 

Till lunch åkte vi, enligt tradition, på pizza hut. 
DET var påfrestande. Massor av folk och ungar som skrek. 
När vi nästan var klara klev självaste chefen in med sin dotter och skulle äta. Det blev droppen. Inte pga henne, men pga mig. Direkt så fick jag skuldkänslor, vad skulle hon tro när jag satt på resturang och chillade istället för att jobba, jag ser ju frisk ut, lögnare, överdrivare ja i mitt huvud gick alla möjliga elaka tankar om mig själv. Ångesten vred sig och hjärtat slog som en bongotrumma. Jag var tvungen att gå ut i bilen. Micke var rädd att jag skulle tuppa av. Jag ändrade tydligen färg tillhelgrå på en sekund. 

Alltsådet är ju det som är problemet meden här diagnosen. Det syns ju inte utanpå! Och det är ju ingen som vet att jag innan det där restaurangbesöket nästan brutit ihop en gång, varit hem och vilat och efteråt fick jag lägga mig i ett mörkt tyst rum hela eftermiddagen. Men jag prioriterade min energi på att Gottfrids avslutningsdag skulle få sommarlovslänsla. Hade jag jobbat hade min energi gått åt till det och det hade inte blivit nån kvar till nån sommarlovskänsla. 

Julia och Niklas kom på kvällen. Niklas och micke såg på fotboll och sen grillade vi innan de åkte hem. Under tiden de var har fick jag gå undan och köra mindfullness för att orka utan en ångestattack. Men vi fick en trevlig middag. Det skär dock i hjärtat när julia säger: Mamma förlåt om vi kom och förstörde kvällen!

Älskade unge! INGEN av ungarna förstör någonsin någonting genom att komma hit. De är ju mitt liv och är det nåt som är värt att vara trött efter så är det att ha fått umgåtts med barnen. 
Jag blir trött och jag orkar inte hänga med i alla samtal och måste gå undan ibland. MEN det ger ju också energi att umgås med dom man älskar. 
Så snälla barn, ni behöver aldrig känna att ni förstör något för mig, utan er vore jag ingen❤️❤️❤️❤️❤️❤️

7 år senare

Publicerad 2018-06-13 08:09:02 i Allmänt,

I måndags den 11/6, hade jag en känsla att jag glömt något. Kollade genom min kalender om det var nåt möte jag missat, hade Gottfrid nån sammankomst i skolan tro eller vad var det för speciellt med den 11/6? För nåt var det! 

Joooo, just ja, det var ju vår bröllopsdag😅
Alltså inte för att den inte är viktig men vi firar sällan den men man kan ju åtminstone uppmärksamma den, haha! 

7 år sedan vi gifte oss. Första sommaren i huset, förlovning på altan kvällen innan, drop in bröllop på Skansen en solig lördag. Ingen visste, inte ens de barn som var hemma. Till dom sa vi att vi skulle på gröna Lund och övernatta hos brorsan. Som visserligen var sant men det visste inte han om än. 
Jag ringde honom på vägen och frågade om de ville med till gröna Lund. Jodå det ville dom och frågade om tid, när jag svarade att vi ska bara in på Skansen och gifta oss först blev det tyst i andra änden. 
Hahaha. Vi minns den dagen och jag minns även att ungarna var lite griniga först, de tre som var med fick inget veta och ingen chans att klä upp sig tyckte dom och sen var det tre som inte var med som blev besvikna såklart. Men det var ju det som var grejen, vi ville inte ha nåt  bröllop med allt vad det innebär, vi ville bara knyta ihop säcken och det här var enkelt, spontant och lite spännande. 
Dagen efter var det inte så hemligt längre för då var vi på första sidan på expressen som rapporterade om premiären för drop in vigsel på Skansen. Hahaha. 

Det var 7 år sen. 2011.....11,5 år efter år första date. 

Så grattis till oss, det har verkligen varit i nöd och lust, glädje och sorg, sjukdom och hälsa, ur och skur och allt det där. 

(null)

Sista skolveckan

Publicerad 2018-06-11 09:52:04 i Allmänt,

Ja på Torsdag är det sommarlov för Gottfrid. Blir skönt för honom. Upploppet nu, klippning i morrn, klassträff på onsdag och så avslutningen på torsdag. 

Jag gruvar mig lite för lovets ankomst och allt vad det innebär. Men det blir väl som det blir antar jag. 

Idag snurrar det, ja jag är yr och konstig i huvudet, lätt illamående. Sovit som en kratta inatt. Men vi har klarat av ett bankärende nu på morgonen, via telefonbanken. Och det blev kanske för mycket för synapserna i kontoret. 

Regnar idag och det är såååå skönt, behövs verkligen och nu kanske vi får tillbaka vår gräsmatta. 

Mycket annat som händer i min närhet, tunga saker, jobbiga saker och det känns väl som att vi snart fyllt kvoten för elände det här året. Men det tar liksom aldrig slut. Man bara väntar på nästa grej! Man blir nästan avtrubbad och att någon uppsökt sjukhus hör till vardagen. 
Jag stukade foten igår när jag snubblade ut från husvagnen och det är nästan en befrielse att ha ont någon annanstans. Nåt hanterbart som man inte behöver analysera eller ifrågasätta. 

Men man får bara det man tål sägs det och då måtte vi vara väldigt tåliga i familjen Eriksson-Dahlman-Andersson. 


Time flies

Publicerad 2018-06-10 08:37:20 i Allmänt,


För exakt ett år sedan trampade jag och syrran Tjejvättern. 10 mil i lagom fart. När vi trampade i mål i Motala hade vi gjort det vi till en början bara skojade om. Vi hade gjort en svensk tjejklassiker. 
Vi har simmat i älven, skidat i mora, sprungit på Lidingö och cyklat omkring Vättern. 
Vi hade roligt under tiden, peppade varann och fick en virkkväll på tu man hand i en stuga i Borensberg. 
Än är kärringen inte död och om jag bara får lite tid så ska vi planera nya utmaningar. 
(null) (null)
Vi hade en egen hejarklack på simningen


För exakt två år sedan var det fullständigt svinkallt ute. Vi frös oss lila på gräsplätten utanför lugnetskolan i väntan på Agnes som tog studenten. En lyckans dag, och vemodets.  Hon och Linus flyttade sedan in i Julias fd etta på Källgatan och vips hade vi gått från 6 ungar i huset till en ynka liten pöjk. 

(null)

2014 var det också svinkallt den här dagen i juni. Och vi frös oss, om inte lila så ljusblå, även denna gång i Falun och samma gräsplätt. Julias tur för student. Men hon stannade i boet ytterligare ett År för att plugga. Men samma glädje och samma vemod och nu lever dom sitt eget vuxna liv. 
(null)

(null)

Ja time flies så ta vara på tiden och njut av det som njutas kan. Det finns ALLTID nåt att glädjas åt. 

Blev just bara tungt idag

Publicerad 2018-06-09 17:11:35 i Allmänt,

Och så kommer alla känslorna.....
Misslyckande, skam, skuld, ilska, ledsamhet. Jag har inget skitliv, jag har ett bra liv och ändå känns det som om jag vill gräva ner mig i ett hål. 

Otillräcklig, ynklig, gnällig, självupptagen...
Jag vet, det är inte sant, men hjärnan jobbar emot mig, övertygar mig att det var då själva f*n om jag inte kunde rycka upp mig. 

Känner mig trängd i ett hörn, fastnat  liksom, utan förmåga attta mig ut. Inlåst i mig själv och nyckeln är borta. 
Ändå var det bara häromdagen som det kändes rätt ok, som att livet så smått börjat återvända. Det går åt rätt håll, brukar jag säga om jag får frågan. Och det är ingen lögn. Men just idag känns det exakt tvärtom. 
Två timmars vila efter 40 minuters långsam promenad, yrsel, illamående, huvudvärk, nedstämdhet, tung kropp, initiativlöshet. Så blev det idag. 

Det är så det är med den här förbannade skit-utmattningen, upp som en sol och ner som en pannkaka. 
Jag tankar sol och alkoholfritt bubbel och hoppas att morgondagen känns bättre. 

Börjar om

Publicerad 2018-06-09 08:55:59 i Allmänt,

Tog bort förra inlägget. Mobilen lade till och drog ifrån lite så det var nästintill oläsligt. 

Lämnade som sagt Agnes och Linus på dala AirPort för en vecka på Mallorca igår. Jag är så lyckligt lottad med så fina barn. De har inte alltid haft det enkelt. Det har varit mycket oro och mycket skit genom åren. Framförallt efter att jag och deras pappa separerade. 
Det gör mig så glad att de nu växt upp till trygga, fina, skötsamma, ansvarsfulla och fantastiska människor. 

Idag är det tungt i min hjärna kan jag säga. Tog mig knappt ur sängen. 
Micke jobbar eftermiddagar hela den här veckan. Det känns. Det betyder att allt ansvar ligger på mig och bara mig när Gottfrid kommer från skolan. Det ska vara mat, mat ska lagas och mat ska handlas, det är samtal och funderingar som ska besvaras, det är kläder som måste tvättas, tider som ska passas, regler som ska hållas osv.

Två kvällar har vi diskuterat just tiden. Som snart 11 åring glömmer man den tydligen väldigt lätt. Och att meddela sig på nåt vis när man varit ute i flera timmar verkar ännu svårare. Häromkvällen stack han ut och cyklade vid 18. Det är bra, att han inte sitter inne och ugglar på paddan. Efter tre timmar och han fortfarande inte kommit hem och när alla kompisar som han brukar umgås med var hemma och ingen visste vart han var så går katastroftankarna bananas.  Jag letade med bilen, kontaktade alla föräldrar, fick erbjudande om hjälp att leta. Micke kom hem och vi fick adress till den enda i klassen vi inte kontaktat, just pga att vi inte hade varken nummer eller adress. 
Den pojken var inte heller hemma. 
Micke hittade grabbarna på IP till slut kl 21,40 
Puh
Mobilen hade han glömt hemma. 

Dagen efter skötte han sig exemplariskt. 

Sen blev det fredag. Samma visa. Och min kväll gick i orons tecken. Fick tag på honom till slut iaf men ändå var det svårt att hålla tiden. 
Hade ett samtal om regler och tider och föräldrars oro osv. 
My god, helt knäckt idag. Det var så länge sedan jag var med om detta. Hur pallade vi fem ungar med regler och tider?? Har jag bara glömt eller var de mi dre vidlyftiga? Eller var jag mindre orolig? Jag minns inte, men den här på sladdenkänns som en utmaning, 

Ikväll är micke hemma, då tänker jag släppa lite. Och unge. Får inte åka någonstans utan sin gps klocka. 

Nu blir det en kopp kaffe till om den hör dagen ska bli nåt annat än tung! 

Sorg

Publicerad 2018-06-01 08:04:46 i Allmänt, Jobb, Prestation, Utmattning,

Ja nu är det inte så allvarligt som rubriken lyder men det finns en liten sorg i hela den här situationen. Och jag behöver sätta ord på den. 

Arbetsmässigt känns det lite rumphugget. Jag kom tillbaka till vårdcentralen med ett mission. Att utveckla och driva den nya studentenheten. Att försöka få en så bra och lärorik miljö för våra studenter som möjligt. Jag brann som en fackla för detta och tillsammans med en kollega drog vi igång planering och iordningställande av lokaler. Mitt  I allt blev jag utan kollega, men efter en tid fick jag så småningom en ny och arbetet fortskred. 
Jag tog på mig rollen som ledare för projektet,  vi kastade oss in i ett annat projekt i samband med uppstart. Ett projekt om en ny handledarmodell. Vi slet och jag jobbade med detta dygnet runt. Jag drömde om det, sov knappt, ägnade fritid åt att fundera och planera det som inte hanns med på arbetstid.  Det var möten, träffar, planering, kontakter, mer möten, egen utbildning studenthandledning......och samtidigt skulle ordinarie arbetsuppgifter skötas. 
Till slut sa min kropp STOPP av flera anledningar. Såklart till stor del pga allt jobb, men även påfrestningar privat och min förmåga att inte kunna släppa nåt jag påbörjat. 

De kör nu enligt den nya modellen, det verkar fungera bra, andra har tagit över och där ligger min sorg. Jag kan inte vara med och ta del av det projekt jag drev, det som jag var en stor del i att bygga upp,  det jag lade ner otaliga timmar på, oerhört mycket energi och det som var mitt mission och det jag brann för! 
Det kostade att brinna så starkt, facklan slocknade och nu jobbar jag hårt för att försöka tända den igen. 
Ibland undrar jag om det var värt det....ibland känner jag mig misslyckad som inte gick hela vägen, andra kan ju!! 
Men jag måste tro att det var värt det, hade det inte varit det som drev mig så hade det varit nåt annat och det är därför det gick som det gick. Det ligger i min personlighet, prestationen, drivet, ruset och kicken när man presterar på topp, när man har kontroll och får resultat.....Det handlade nog inte så mycket om vad, allt var bara en fråga om när! 

Så keep up the good work kollegor... 

Läkarupdate

Publicerad 2018-05-30 06:12:30 i Allmänt,

Läkartid idag, alltid en anspänning. Har en bra läkare och inget att oroa mig för men ändå blir det en anspänning. Det är ju som det är liksom!
Så hur är det då?
Har det blivit bättre? 

Den frågan är jättesvår att svara på. Har det blivit bättre?
Om jag säger såhär, vissa saker är bättre medan andra faktiskt är sämre. Det känns lite som att jag måste ända ner på botten innan jag kan börja ta mig uppåt. 
Sen sommaren kom har jag nog utmanat mig själv mer helt omedvetet. Jag vill njuta, vill göra det där som hör sommaren till och det har sitt pris. Jag har gjort mer, utmanat mig mer, och blivit fruktansvärt mycket tröttare. Trött i kroppen, i musklerna, värk, stelhet, dimmigare i hjärnan, trött i huvet. 
Sommaren har alltid stressat mig och jag älskar hösten när allt lugnar ner sig en smula. Jobbar hårt för att hålla stressnivån nere, kör mina mindfullness övningar, sköter mig så gott jag kan. Men ser jag någon tydlig förbättring?.....Näh, i ärlighetens namn inte! 
Vardagen fungerar skapligt men samtidigt inte alls. 
Usch det här låter alldeles för luddigt och otydligt men det är just så drt är. 
Att få frågan "Hur mår du?" .... det suger... för jag kan aldrig svara "Bra" utan att ljuga. 
Så nej, det är långt från bra, och i vissa fall inte ens bättre, men i nåt fall liiiite bättre och i nåt fall faktiskt sämre. 

Snurrigt? Jo tack, jag vet. 
Välkommen till mitt liv, snurren 2018! 

Vi får se vad Dr. Kommer fram till. 


Måndag

Publicerad 2018-05-28 10:07:07 i Allmänt, Utmattning,

Ännu en helg har förflutit. En tung sådan, blev mycket förra veckan. Samtal husvagnsförsäljning, massage. Ja det tog ut sin rätt. Meeen jag tragglar på med mag andning, vila, lite sol, lite skugga osv. 

I Lördags gav jag mig dessutom in i en diskussion på Facebook. Brukar ignorera dumma inlägg, det skrivs så mycket dumt och ogrundat där så det är sagolikt. Men i lördags lackade jag ur ordentligt. Ett inlägg om vilka hjältar de rullstolsbundna är, hur de får kämpa för sina rättigheter för att kunna leva ett normalt liv, från födseln har de fört ett krig mot myndigheter som, istället för att besluta med hjärtat, tar den enkla vägen och dopar deprimerade med mediciner. 

Jo så skrevs det, och jag såg rött. 

Som att depression är en påhittad diagnos då den inte syns, till skillnad från om man är rullstolsburen. 
Med all respekt för rullstolsburna förstås, jag är inte mer korkad än att jag förstår att det krånglar till livet och att rätten till assistans prövas in absurdum osv. Jag motsäger inte detta. Det jag reagerade mot var att personen i fråga vågade påstå att deprimerade är dopade med mediciner. 

Alla som hängt med någorlunda i allmänbildningen vet nog att depression är en sjukdom som många gånger är dödlig. Jag anser att en person som lyckas ta sig igenom en depression med livet i behåll är en riktig hjälte, precis som alla som utsätts för och tar sig igenom svårigheter i livet. Rullstolsburna eller inte! 
Och att de skulle vara "dopade" med mediciner.... vad är det för trams och förnedring. Rätt medicinering kan vara en skillnad på liv och död. Och det är legitimerade läkare som ordinerar medicinen, INTE myndigheterna. 

Ja jag svarade och fick en lång ursäkt. "Det var inte menat så osv" 
Nej det är just det. Vi försöker lära barnen hantera sociala medier men vi kanske skulle börja med oss vuxna först. 

Så husvagnen då, från det ena till det andra. Den är såld till en trevlig familj och den får nu se lite andra vyer på Idre camping. 

Imorgon ska vi hämta vår nya pärla, en Ametist från Sandviken. Det blir så himla bra och jag har redan börjat planera för några dagar i skogen. Tänkte att vi kan dra den till säfsen några dagar i sommar. Micke jobbar, Gottfrid hoppar studsmatta på snowcamp och jag kan utöva mindfullness i skogen. Det är en liten plan framöver😅

En bättre onsdag

Publicerad 2018-05-24 09:47:08 i Allmänt, Utmattning,

Ja jag tänkte inte bara vara negativ i den här bloggen. Det händer att jag har en och annan bättre dag. Igår var en sån. Jag sov lite bättre, var lite piggare, lite mindre dimmig i hjärnan. Orkade en promenad på 25 minuter, 
Njöt faktiskt av solen ute på altan större delen av dagen. Sittande i en stol dock men jag kände inget behov av att gå in och dra för gardinerna.
 Julia tog Gottfrid på utflykt på eftermiddagen så jag var själv större delen av dagen. 
Orkade med besök av julia och Agnes på kvällen utan att helt stänga ner kontoret. 

Det är det värsta, att inte alltid orka umgås med barnen. De är ju det bästa jag har och jag försöker prioritera att lägga min energi där. Det är ju inte deras fel att jag hamnat här. Men igår funkade det bra. 

En helt ok Onsdag med mina mått mätt och det är bra nog. 


Pollenchock

Publicerad 2018-05-22 15:07:30 i Allmänt, KBT, Utmattning,

Ja det är verkligen pollenchock och jag som inte ens är allergisk har svårt att sitta ute pga det gula dammet. Torkar och torkar och torkar men lik förbaskat är det gult. 

Den här bloggen började ju med vårt husbygge och har fortsatt genom åren. Just nu har den kommit att handla mest om min utmattning. Jag hatar för övrigt det ordet men hittar inget bättre. Det råder säkert delade meningar om hur "kul" det är att läsa om det men det är lite mitt sätt att ta mig framåt. Och det är ju frivilligt att läsa. Syftet är inte att samla sympatier utan att just sätta ord på mina tankar och känslor och kanske också hjälpa någon annan i samma eller liknande situation. Man är ju rätt ensam i den här situationen, ensam på så sätt att få egentligen kan föreställa sig eller förstå hur det verkligen är. Att läsa om någon annan i samma situation har hjälpt mig och jag letar fortfarande bloggar på nätet. Först nu vet jag att det är stor skillnad på trötthet och trötthet.

Nåväl var till min KBT terapeut idag. Andra besöket. Fick göra om KEDS, skattningsskalan för utmattning. 18 poäng är gränsen, det är då man ska dra i handbromsen och göra något radikalt för att inte dundra rakt genom kaklet. Jag kraschade 13/12-17. Den 15/12 gjorde jag min första KEDS med resultat 34. Idag gjorde jag om den, 5 månader senare, 37 poäng. Och då tänkte jag verkligen på att vara sann mot mig själv, inte ta i för mycket, inte överdriva, inte ljuga för mig själv och försköna utan vara helt och hållet ärlig, annars är dt ju meningslöst. 
Det blev lägre poäng på ett par av frågorna men tydligen högre än sist på några. 

Det vi kom fram till idag är att jag fortsatt inte helt accepterat min situation. Jag stressar upp mig för hur och när jag ska återgå till jobbet, kommerjag någonsin bli som vanligt, hur ska "som vanligt" vara nu efter det här ? Jag stressar upp mig när solen skiner ute, sommaren är här och allt som hör den till. Man ska vara ute och njuta, grilla, umgås, plantera, göra fint utomhus, nåt ska målas, nåt ska fixas och nåt ska grävas och det enda jag orkar är att på sin höjd torka rent altarbordet från pollen och sätta mig på en stol. Om jag inte bara drar för mörkläggningsgardinerna i sovrummet och låtsas att det regnar. 

Det jag behöver göra är att träna på att inte fundera på vad som ska komma, jag ska träna på att vara "här och nu" . 
Oj oj oj.... 
att acceptera är att släppa taget om oron för framtiden, om den vet vi ju ändå inget, det enda vi med säkerhet vet är att vi lever just här och nu. Visst låter det klokt... jag vet, jag har mina ljusa stunder och jag är inte mer korkad än attjag fattar att det är så. Men att leva så är nåt helt annat. Jag har en bit kvar. 

Gör KEDS vetja, googla så finns den på nätet. Den är vetenskapligt framtaget på karolinska institutet. 

Mindfullness är ytterligare en del i att öva på att vara i nuet. Låter luddigt och som hokus pokus men just nu provar jag allt och tre gånger om dagen ska jag göra andningsankaret. 

Vi hörs, hej! 

Kommer jag någonsin bli pigg

Publicerad 2018-05-20 23:05:46 i Allmänt, Utmattning,

Jag försöker acceptera, jag gör verkligen det. Jag försöker tänka dag för dag, jag försöker acceptera de dåliga dagarna utan någon värdering. 

Men ibland tar vanmakten och frustrationen helt övertaget. Den här tröttheten tar verkligen udden av allt. Som att vara fängslad i sin egen kropp på nåt sätt. Igår var en sån dag, full av frustration, full av tårar, full av rädsla. Rädsla för att aldrig mer bli pigg, att aldrig mer fungera som människa. 

Jag vet inte om det var pressen som släppte när micke kom hem. Han har varit i Rumänien på jobbresa hela veckan vilket gjort att jag verkligen varit tvungen att bita i och fixa vardagen med Gottfrid och hemmet oavsett mående. Det blir en anspänning och jag har försökt prioritera min energi. Vilat på förmiddagarna när han varit i skolan för att orka resten. 
Bara att fixa mat, se till att rena kläder finns, orka lyssna, lösa kompiskonflikter, handla osv. 

Kanske gick luften ur igår när micke kommit hem. 

Men det kommer över mig, önskan om att kunna orka jobba, slippa oroa sig över FK och utbetalningar, få en ordentlig lön varje månad, kunna planera längre fram än nån dag i taget, orka fixa inne, orka fixa ute. 

Idag har jag inte ens orkat vara ute. Drog för gardinerna och slumrade ett par timmar. Dammsugit bort pollen som är överrallt. Bara det var ett stort projekt som jag tidigare kunnat svischa av på 5 minuter måste jag dela upp i omgångar. 

Tröttheten, den förlamande, feberkänslan, tyngden i musklerna, en outhärdlig törst, torra ögon, att aldrig sova och känna sig utvilad. 
Avskyr den..... som ett töcken, jag i min trötthetsbubbla och utanför fönstret knallar livet på som vanligt. 

Blir jag någonsin pigg igen eller var det så här det blev av mig? 

Det här med fysisk aktivitet

Publicerad 2018-05-17 06:17:53 i Allmänt, Fysisk aktivitet, Utmattning,

Innan kraschen var jag nog vad man kan kalla en ganska fysiskt aktiv person. Tränade 3-4 ggr i veckan. Löpning, gym, skidor, cykel  osv. Jag och syrran gjorde tjejklassikern, jag tränade ihop med mina döttrar och jag drog iväg själv. Jag mådde bra av det, det var min ventil mot stress, det var mitt intresse, nåt jag tyckte var roligt. 

Under hösten hände något (med facit i hand vet vi ju nu dessutom vad). Det var något som inte stämde. Träningen kändes tung, det flimrade framför ögonen på ett spinningpass tex, jag höll på att tuppa av. Styrkepassen kändes tunga trots vanliga rundan, återhämtningen tog tid, det kunde ta en vecka med sjukdomskänsla efter ett styrkepass. Löpningen gick inte framåt, snarare flåsade jag allt mer. Jag gjorde min egen analys att jag hade nåt skit i kroppen, att astman var tillbaka osv. Jag kopplade aldrig ihop det med stress eller utmattning. 

Nä för tusan, att träna var ju BRA mot stress, det gav mig ju energi, och det gav mig andrum. 

När jag närmade mig kaklet där i november/december hade jag dragit ner på träningen och orkade kanske 1-2 ggr i veckan om ens det. 
Efter 13 December har jag inte tränat alls. 

Jag inser ju nu att kroppen signalerade långt långt mycket tidigare än just den 13 december. Jag hade aldrig nåt skit i kroppen, jag var slut, körd i botten, och kroppen försökte med alla medel berätta det för mig. Jag lyssnade inte, inte förrän jag var oförmögen att ta mig iväg på någon som helst motionerande aktivitet. 

Efter ett tag kunde jag börja promenera. Långsamma, korta promenader någon gång i veckan. Efter ett tag funkade det nästan varje dag. Lite längre och lite snabbare. Ibland för långt och för snabbt. Och i perioder inga promenader alls. 

Har bittert fått lära mig den hårda vägen att jag skrämt min kropp med all press och stress så att så fort min puls ökar pga fysisk ansträngning startar den upp sitt försvar, den går i stressläge, alla röda lampor lyser, synapserna går bananas, påslaget är tydligt och skadligt och efter den typen av motion kan jag vara utslagen i soffan flera dagar. Kroppen skiljer inte på motion och stress. Jag har fått börja från början, som att lära sig gå igen ungefär. 

Jag går några promenader i veckan, senaste tiden dock väldigt få och väldigt långsamma. 
Jag har också tagit fram cykeln, min nya fina snabba cykel. Tog den till tandläkaren för någon vecka sedan, men klarade inte av att cykla lungt, cyklade nästan livet ur mig! Oerhört korkat och tanklöst. Låg på soffan flera dagar efteråt. 

Nu har jag lärt mig, nu har jag en plan. 
Cyklade igår en runda. Körde träningskläder, cykelskor och hela rubbet för känslans skull... haha
Men sen blev fokus på omgivningarna, fågelkvitter och att inte höja pulsen nämnvärt. Det funkade även om den tidigare tillfredsställelsen efter ett riktigt träningspass inte direkt infann sig. 
Men jag är inte sängliggande idag och det var ju ändå målet. 
Planen då, jo det är att sakta vänja kroppen vid lite högre puls. Jag har ingen aning om vad vetenskapen säger, man kanske måste vänta ut skiten, men det tålamodet har jag inte. Det är nog träning för tålamodet att fokusera på fågeljävlar och fina vyer på en "träningsrunda". 
Men jag testar, det får bli min egen forskning. Tar en tur idag, lika lungt som igår, för att sedan lååååååångsamt öka dosen och pulsen. Och samtidigt vara lyhörd för kroppens signaler. 

Klurigt minst sagt. Återkommer med resultat framöver. 


Bloggavbrott

Publicerad 2018-05-16 15:34:17 i Allmänt,

Jag har haft min blogg stängd ett tag. Detta på grund av att tjejer i Gottfrids klass haft roligt och retats för bilder på Gottfrid i badkar som ettåring! 
Vi har rensat bland bilderna och Gottfrid har själv valt vilka som ska vara kvar. 

Så nu kör vi öppet igen för er som vill fortsätta följa mig. 

Vi hörs, Hej😊

Gomorron världen

Publicerad 2018-05-07 20:23:35 i Allmänt,

Börjar så sakta vakna upp ur den senaste veckans svacka. Vaknat upp så pass att jag kan utföra åtminstone nån liten syssla per dag. Och idag har vi varit till Agnes på födelsedagsfika. 
Hon fyller år imorgon och vi gratulerade henne idag tillsammans med Linus familj. 
Mysigt!
Vi har inte träffat dom på hela vintern pga mig så det var mycket trevligt. 
Hjärnan stänger av emellanåt och jag har svårt att hänga med när flera pratar men det gick någorlunda tycker jag. Laddade med vila under eftermiddagen. Har börjat köra lite sk mindfullness övningar några gånger per dag för att kunna slappna av bättre och det funkar tycker jag. 

Igår hängde jag med micke till Intersport. Gotte behövde skor. Blev både skor och kläder till slut. 
Det funkade, men jäklar vad hjärnan släpper in ljud. Som att det inte finns nåt filter, det är fullt blås rätt in liksom. Dörrar som öppnas och stängs, barnskrik, pip från larm, tappad galge, nån som pratar, nån som skrattar, pling i kassan...ALLT släpps in helt osorterat. 
Behöver jag säga att eftermiddagen tillbringades i en undanskymd plats i huset...Haha

Men pojken blev nyekiperad och var nöjd. Två shorts, tre tishor och två par dojjor. 

(null)


Fredag kväll åkte vi till Äppelbo. Micke skulle dit och spela och vi tog Sally med oss och hängde på. Hon spatserade in där likt en drottning och tog, till Sveas förtvivlan, över både husse, bädda och platsen i soffan. 
(null)

Nu njuter jag av kvällen ute på altan, ljuvligt med lite värme äntligen. 

Som om det handlade om mig

Publicerad 2018-05-05 20:04:55 i Allmänt,

Hittade en text, i ett desperat försök att hitta nåt som kan styrka att jag inte är tokig, inbillningssjuk, dödssjuk, gnällig ja you name it. Ett desperat försök att läsa om nån som befunnit sig i detta töcken och tagit sig ut. Jag hittade den här bloggen klicka och läs

Den som är intresserad, läs, ni andra, låt bli. Men så här är det. Förutom det där med att sova mycket för sover gör jag endast 5 timmar sammanhängande per dygn om jag tar en sömntablett. För övrigt är "sömnen" som ett tillstånd mitt emellan vakenhet och drömsömn. Hjärnan är oförmögen att stänga av utan kemisk hjälp, och knappt då. 

Men vi tragglar på och alla har vi våra strider i livet. De flesta mycket värre än mitt lilla krig mot synapserna i huvudkontoret. 

I nöd och lust

Publicerad 2018-04-29 23:32:05 i Allmänt,

Det här med utmattningssyndrom..... det är ju inte bara mitt problem. Nej det blir ju hela familjens problem. 

Mickes liv blir ju också väldigt påverkat. Dels orkar jag inte hemma som tidigare, dels har jag inte samma driv, vill helst vara hemma i tryggheten som jag vet funkar. Helst ensam så jag slipper känn något som helst krav, jag tvivlar på mig själv, har identitetskris, en lättare depression, jag klarar inte att engagera mig, svårt för samtal osv osv. 
Det här är ju även nåt som micke får tampas med och jag vill ägna det här inlägget honom. Jag ska i ärlighetens namn berätta att tanken slagit mig att det bästa vore nog att bo isär. Inte för attvi inte älskar varandra utan för mickes skull. En möjlighet till ett bättre liv. 
Det går såklart upp och ner, och det är inte lätt. Men han står där, och att bo isär var mitt sämsta förslag tydligen. Nej, tvärtom tycker han att det kan komma gott ur det här, att vi båda kan lära oss. Jag har tvingats släppakontrollen på mycket och han har varit tvungen att ta ett större ansvar. 
Vi pratar, gråter, skrattar och finns där för varann. Han får nog ibland såklart men inte med ett ord har han lagt någon skuld på mig, inte en gång att han sagt "ryck upp dig" . Nej han har accepterat, är mån om att jag ska ta det lugnt, göra utifrån vad min ork och energi tillåter. 
Han har visat sig vara bäst helt enkelt och efter 18 år, på det 19:e så känns vi starkare tillsammans än på länge. 
Så tack Micke, efter en trög icke kommunikation i starten på det här,  så har vi verklige. Lärt oss kommunicera rätt och fått en stabilare, mer kärleksfull och omsorgsfull relation. 
(null)
Födelsedsgsbuketten från M

True story

Publicerad 2018-04-26 21:17:01 i Allmänt,

Avicii, Tim Bergling, tog sitt liv. Föräldrarna har gjort ett uttalande, han orkade inte mer. 

Har man sett dokumentären på SVT play, Avicii, true story, så förstår man. Och man blir förbannad, beklämd och illa berörd. 

Han mår fasansfullt dåligt och msn får se ångest, tårar och förtvivlan. Man får se en ung, sjuk människa som proppas i smärtstillande för att kunna fullfölja sin turné. Som nästan i sömnen tackar ja till intervjuer och uppdrag. 
Han protesterar till slut, säger rakt ut att han inte klarar det längre, att det kommer ta livet av honom. Hans manager och sk vän, Ash, kontrar med att Tim inte verkar förstå värdet av pengar och hsn säger rakt ut att Tim inte skulle ha någon med sig om han inte hade råd att betala dom. Med andra ord struntade han totalt i människan Tim och fortsatte pressa. 

Nu är han död, han försökte verkligen men orkade inte längre, han ville ha frid. Så skriver föräldrarna och jag får ont i hjärtat. 

Om

Min profilbild

Senaste inläggen

Kategorier

Arkiv

Prenumerera och dela