Panikångest, ett jävla skit

Jag har fått en ny insikt. Eller kanske mer en aha-upplevelse. Efter flera episoder med, ad jag trodde, blodsockerfall har jag nu insett att det är panikångest jag får. Eller panikattack om man hellre vill kalla det för det. (alltså det är inte meningen att detta ska vara fetstil men jag får inte till det på nåt annat vis)

Jag kan inte styra När det kommer, det kommer när jag minst anar det och jag fattar ingenting. Nu kommer det inte vad jag kallar ofta men det kommer emellanåt, någon gång i veckan. Och jag är säker på att det är panikattack, då jag har tagit prover och kollat att jag inte har diabetes, struma, eller nån annan sjukdom. Jag är kärnfrisk i kroppen, bara lite sjuk i huvudet...hehe
Det känns ändå skönt, för jag vet att panikångest inte är farligt och om jag vet vad det är kan jag hantera det på rätt sätt. 
 
det är en normal funktion som finns i kroppen, kroppen gör sig redo för strid och i mitt fall har jag tröttat ut alla system så till den grad att den reagerar direkt på stress, inre eller yttre stress. Oftast inre stress, orsakat av mitt tankemösnter och det jobbar jag hela tiden med. 
 
Så här, jag har varit i Mellsta och gått en del. Och häromdagen åkte jag dit igen med mina stavar. Tänker verkligen på att ta in allt i skogen, att inte jaga tider, att inte jaga kilometrar inte bry mig om att jag möter folk inte tävla mot nån, inte visa mig duktig osv. Det funkde tre dagar. På den fjärde började det lika. Jag ser svampar, tar mig tid att gota det vackra i naturen, känner dofterna, hör de lugnande ljuden från naturen osv
Men sen fick jag två barnvagnsekipage framför mig. Även om jag gick i lugn takt så kom jag ikapp dom och de veka av in på "min" stig. De stannade och släppte förbi mig. "Du kan passera, du verkar hålla ett lite högre tempo"
 
Det var som att trycka på en knapp och jag glömde alla svampar och lugnande ljud från skogen. Jag ville inte verka som en slöhög och spatserade iväg i bra fart med mina stavar. Hej och hå, måtte jag hålla undan för dom. Jag tittade mig bakåt och såg att jag lyckats. Men då var jag redan uppe i varv. 
Plötsligt känner jag hur all energi bara ramlar av mig, svetten rinner bokstavligt talat, jag börjar vingla med mina stavar, skogen och jag liksom separeras och jag hamnar i overkliga världen, kroppen darrar, benen är som gele, jag mår illa och får som en tyngd över bröstet. Försöker hitta snabbaste vägen till bilen, det känns som att jag inte kommer klara det. Jag måste ha i mig nåt sött tror jag. Tar mig till bilen och hittar en chokladbit som jag stoppar i mig och börjar sakta slappna av. Åker hem. Lägger mig på sängen och försöker vila, kör lite "magandning" och sätter på meditationsmusik. Då först lägger det sig, och jag inser att det här var inget blodsockerfall, det här var en reaktion på den stress jag startade i min kropp när jag skulle springa från de där barnvagnarna. 
 
Det blev som en aha upplevelse och jag insåg hur lätt vårt psyke påverkas av våra tankar. Bara genom att tänka fel saker så startar vi den här processen i kroppen. Och såhär i efterhand skulle jag inte försökt ta mig till bilen, jag skulle satt mig på en stubbe i skogen och magandats istället. Det som hände när jag försökte ta mig till bilen var att jag försökte strida mot mot kroppen vilket gjorde saken ännu värre. 
 
Nä jag skulle satt mig en stund och låtit det klinga av och sen kunde jag fortsatt min promenad. Det ska jag prova nästa gång. För jag vet att jag kommer inte dö av det, man måste försöka acceptera att det kommer, sätta sig ner och hitta ett sätt att bryta det och sen försöka fortsätta med det man gjorde. 
 
På Internetmedicin,se hittade jag detta:

SYMTOM


Kännetecknande för en panikattack är enligt DSM-IV-klassifikationen minst 4 av nedanstående symtom. Dessa utvecklas snabbt, med kulmen inom 10 minuter:

  • Palpitationer, bultande hjärta eller hastig puls
  • Svettning
  • Darrning eller skakning
  • Känsla av att tappa andan
  • Kvävningskänsla
  • Smärta eller obehag i bröstet
  • Illamående eller obehag i magen
  • Svindel, ostadighetskänslor eller matthet
  • Derealisations- eller depersonalisationskänslor
  • Rädsla att mista kontrollen eller bli tokig
  • Parestesier (domningar eller stickningar)
  • Frossa eller värmevallningar
Svettning, darrning, illamåede, bubblig mage, svindel ostadighet, matthet, bultande hjärta, obehag i bröstet.
 
Det var vad jag kände och man behöver inte vara ett geni för att förstå att jag varken har diabetes eller nån annan sjukdom.
 
Så vad göra då.
Jo, jag har av min terapeut fått ett verktyg;  SOAS
 
www.mindfullnesscenter.se beskriver det så här
 

De allra flesta har problem med stress. Ett effektivt verktyg att hantera onödig stress är SOAS som du kan använda när som helst och var som helst.

SOAS står för:

# Stanna upp! Sitt eller stå still. Ta kontakt med andningsankaret (eller ta tre djupa andetag, ner i magen)

# Observera vad som pågår i dig – spänningar i kroppen , känslor, stresstankar om vad som sker NU och vad som eventuellt kan ske sedan – tills du

# Accepterar situationen som den är. För verkligheten är som den är!

# Välj sedan om du ska Svara – på något ändamålsenligt sätt eller om du ska

# Släppa taget – och låta det som är bara vara en stund om det är möjligt.

Pröva gärna SOAS nästa gång du känner dig stressad. Se vad du upptäcker!

Vill du verkligen träna in SOAS är sittande meditation det effektivaste sättet.

 

Jag har provat och det funkar, man behöver träna på det för det är inte lätt att ändra sina tankar. 

 

Läste också nåt annat, nu minns jag inte vart, men det var nån som sa att det bästa mot panikångest är att inte vara rädd för den. Då kommer den så småningom inte orka hänga sig kvar för att skrämma dig längre.

 

Några tips utifrån min egen insikt.

Ha en fin Lördag, själv ska jag ut i skogen.

Tänka positivt

Ja hur lätt är det egentligen? Jag skulle säga att det är det svåraste av allt. Att se och fokusera på det som är positivt när man mår skit. Det är oftast det negativa som tar överhanden och där man lägger allt sitt fokus och sin energi. Det faller sig mest naturligt liksom. 
 
Jag är inte bättre än någon annan på just detta ska jag erkänna. Faller ofta tillbaka på det motiga och tunga. Jag förstår dock att om man genomgående fokuserar på det som känns dåligt och negativt så kommer man inte framåt. Och det är väl framåt man ska för att inte fastna.
Min tanke med detta inlägg är inte att framstå som nån guru i att tänka positivt. Nej, det är verkligen svårt att göra det. Min tanke är att om jag skriver ner det och delar det med er så blir det kanske lättare även för mig att komma ihåg det. 
 
Och om ni tänker efter så alldelest oavsett hur tungt allt känns så finns det alltid nåt att glädjas över, varje dag. Det tunga försvinner naturligtvs inte men jag inbillar mig att genom att lägga mer energi på det som faktiskt är bra så kommer det negativa så småningom bli mindre viktigt eller mindre framträdande i vårt liv. Vad tror ni?
 
Så vad kan jag plocka fram för bra saker i detta nu:
  • Natten som var har varit lugnare, jag har sovit lite bättre.
  • Jag ser fram emot förmiddagens yoga
  • Jag har en fin pojke som behöver mig varje dag och jag skickade honom nyss till skolan.
  • Jag har fått blom i en krukväxt ser jag, det gläder mig.
  • Jag har njutit av min första kopp kaffe
Fem saker, just nu, som är positiva. Jag kan rada upp fler och jag kan rada upp tusen saker som känns tunga. Men fokus på det som känns bra.
 
fem saker, varje dag, det funkar, jag lovar, prova. jag tror du kan komma på fler, skriv ner dom, det gör dom mer verkliga och du kan gå tillbaka och läsa dem när det känns tungt. 

Igår skrev jag ett inlägg där jag delade de jobbiga känslorna i att inte orka som man vill, det svåra i att inte fungera som tidigare. 
Om man vänder på det så lan jag ju konstatera att jag lärde mig nåt av det. Så vad kan vara positivt med att det gick åt skogen i min iver att kunna fungera som "vanligt"?
Ger er fem saker jag med lite ansträngning ändå kunde se:
  • Jag kan fortfarande rensa och städa även om jag inte kan ånga på som tidigare. 
  • Jag kom till insikt om hur viktigt det är att ta en sak i taget och lyssna på kroppen.
  • Jag lyckades komma ner i varv någorlunda med hjälp av SOAS som är ettverktyg jag fått på min KBT
  • Jag berättade om min upplevelse för micke istället för att hålla det för mig själv
  • Jag försöker acceptera att det är helt ok att inte göra allt klart samma dag utan låta det ta tid. 
Ni ser, man kan hitta en strimma ljus i allt, även det jobbiga. Jag tror att det hjälper mig att försöka tänka lite mer så. Jag lyckas absolut inte alltid men försöka är gott nog. 
 
Det var ett litet onsdagstips från mig.
Vi hjälps åt med det här va!

Syns det inte så finns det inte!....Eller??

Hade ett inlägg klart för mig innan jag öppnade datorn....det virrade bort sig i synapserna. 
 
Nåväl, veckan som gått har varit produktiv med mina mått mätt. Men det kostade mer än jag trodde. Jovars kostade mer pengar än jag räknat med men fraförallt mer energi. 
 
Hösten är min favoritårstid. Luften är hög och krispig, naturen oerhört vacker, mörkret lägger sig på kvällen, man får boa in sig, tända ljus, tända brasa, dricka te och dra på sig en filt. Jag älskar hösten, allt lugnar sig liksom, både värmeböljorna, aktiviteterna och allt som hör sommaren till med sånt som ska hinnas på nåfra futtiga veckor. 
 
Skolan börjar, rutinerna återvänder....ja jag gillar det.
 
Hösten är också en årstid då man börjar bli inomhus lite mer vilket ju betyder att det ska bonas om hemma till den där mysiga känslan. Och är det någon årstid då jag får rensningshysteri så brukar det vara hösten. Denna inget undantag. 
 
Vi köpte ett nytt vitrinskåp till allrummet, kastade ut det gamla, donade med ny säng till Gottfrd. Det blev starten på nåt i min hjärna. Jag blev mer eller mindre manisk. rensa ur skåp och lådor, kasta gammalt skräp, återvinna, sälja, ge bort, möblera, organisera.....
 
Ja det är ju bra allt det där. 
 
Men med en utmattad hjärna, hyperkänslig för intryck av alla de slag, sjukt känslig för stress och en oförmåga att dra en gräns, lyssna på kroppen och ta en sak i taget. Ja, då blir det därefter. 
Tvättstugan är organiserad och uppröjd, köksskåp och lådor organiserade och uppröjda, allrummet blev som ett nytt rum, Gottes rum blev supermysigt. Så långt allt väl.
Jag då? Jo igår kväll, efter att vi ätit middag, tog det stopp, tvärstopp. Kroppen rusade, hjärtat trummade, händerna darrade, strupen drog ihop sig som i ett astmaanfall, ont i bröstet, ont i armarna, ett skriande behov av att få stänga ute allt. Jag fick rusa ut på altan, luta bak stolen, blunda, andas ner i magen, SOAS (stanna upp, observera, acceptera, släpp taget).........allt snurrade....efter en timme hade det lagt sig så pass att jag kunde berätta för Micke vad jag pysslade med. 
 
Att jag aldrig lär mig.Jag blev för ivrig, körde på, skulle bara göra klart, göra det och det först och struntade totalt i vad kroppen signalerat i ett par dagar. Den har försökt bromsa mig men jag har inte velat lyssna, den har hållit mig vaken på nätterna, den har gjort mig åksjuk, darrig och gett mig hjärtklappning. Jag har varit trött och orolig. Jag har slagit dövörat till och ångat på......Det funkar inte längre....jag har lärt mig det nu...IGEN!
 
Jag kan inte röja alla skåp på ett par dagar, jag kan inte dammsuga och bädda rent, och tvätta och laga mat och diska och städa samma dag som jag gjort  tidigare. Det går verkligen inte. Kroppen slår bakut, hjärnan lägger ner, eller så vägrar den att lkoppla ner och håller mig vaken dygnet runt. Jag måste hitta tid för återhämtning....Jag måste göra en sak i taget och framförallt måste jag lyssna på kroppen. 
 
Det känns nästan som all skit jag hittat i lådorna...syns det inte så finns det inte liksom....skiter jag i alla signaler från kroppen så finns dom inte. 
 
Oerhört korkat. 
 
Jag hämtade andan igår kväll, gjorde inget mer, har idag varit med Agnes till Falun till lasarettet och vi var in och handlade mat på hemvägen. Det enda jag har planerat på eftermiddagen är en promenad i mellsta och det är återhämtning. Annars bara ingenting! 
 
Jag måste bli bättre på just det här!