Tisdag

Gårdagen bjöd er på ett ganska deprimerande inlägg. Men det beskriver mig ganska väl just nu.

Jag måste ändå flika in med att jag inte ens skulle överväga att traggla mig igenom den här prövningen om det inte vore för min underbara kollega/mentor/handledare.
Vilken människa. Med stort tålamod, förtroende, omtanke och god vilja är hon med mig hela vägen. Hon påpekar när nåt blir galet och även om jag då helst vill springa och gömma mig på toa och gråta en skvätt så uppskattar jag det nåt enormt. Hur ska det annars bli rätt liksom.
Hon berättar när nåt gått bra, hon ger mig förtroendet att till viss del ta eget ansvar, tror på mig.
Vi skrattar åt vårat vims, för hon kan minsann också snurra till det och med hennes arbetsbörda så är det fullt förståeligt. Hon är mån om att det ska bli bra, att jag ska skolas in på ett begränsat område, på urologin, och det är jag henne evigt tacksam för.

Idag känns det lite bättre, har fått vissa oklarheter förklarade för mig, vi har en plan vi är överens om. Jag kämpar på, menorerar rutiner, drömmer om katetrar och behandlingar och får faktiskt till det emellanåt.
Min vän Marie gav mig verktyg att växa liiite. " Varje dag tänker du på minst två saker som gått bra"
Det hjälper mig, Tack!

Hämtade upp Gottfrid hos julia efter jobbet. Hon var bussig och hämtade honom efter skolan då både jag och micke jobbade sent.
Jag köpte med mig en grillad kyckling, bröd och hon fixade ris så käkade vi middag ihop. Efter det hängde vi med henne och Sally ut på promenad. Ljuvlig kväll, och mysigt sällskap.

Nu är det godnatt i stugan!

Vem är jag?

På allvar ifrågasätter jag mig själv och min kompetens. Befinner mig i en smärre kris faktiskt. Det låter kanske fånigt men jag har tappat bort mig själv som yrkeskvinna.

11 år i yrket och plötsligt är jag helt inkompetent. Måste förlita mig på andra, kan inte ta egna beslut. Inte ens det jag vet att jag kunnat, kan jag längre. Åtminstone är det så det känns.

På vårdcentralen kunde jag rutinerna, jag kunde se samband, dra slutsatser. Jag var den kollegor vände sig till, jag hade mycket ansvar, många bollar i luften. Älskade att prioritera, ha koll även om det var fullt kör.

Nu är jag på botten, längst ner, okunnig, oförstående, helt utan eget ansvar, har en handledare som gör sitt bästa och som självklart behöver se till att det blir rätt. Precis som jag gjorde med mina studenter. Jag vet ärligt talat inte om jag klarar detta. Jag bryter ihop varje dag. Självkänslan är körd i botten. Var jag inte mer genuint kunnig än så här?? Har svårt att se att jag trots allt lärt mig en del på bara ett par veckor.

Jag har gett råd till andra som bytt jobb. Tillåt dig vara ny, förstå att det tar tid att lära nytt etc. Jag förstår ju själv allt det där, jag vet att det tar tid. Men jag kunde aldrig tro att det skulle kännas så här!

Jag har bestämt mig för att inte ge upp.....inte riktigt än, även om det är frestande.

Jag är van att vara en sjuksköterska, nån kollegor litar på, nån som tydligt kan se och tolka situationer, jag är van att kunna mitt jobb. Van att jobba!

Nu är jag inget av det, så vem är jag??

Jag vill tacka livet.....

Eller hur var det nu hon sjöng Arja Sajonma....

Livet är förunderligt. Precis när man behöver det så kommer det....tecknet eller klarheten eller vad man nu ska kalla det.

När man tuffar på, gnäller, ser saker på ett sätt som inte är positivt osv. Ja vi alla är nog där ibland, mer eller mindre.
Då händer nåt som får en att inse hur bra man har det, en känsla sprider sig i hela kroppen, en känsla av harmoni och kärlek. Kärlek till det liv man har och till de människor som betyder något.

Men även en sorg och frustration för de som inte har det så.

Det handlar inte om pengar, inte alls. Det handlar om att se, ta hand om, respektera, glädjas, vårda relationer, människor i ens närhet och vara rädd om livet.

Ibland behövs det en extra "ping" för att påminnas om detta.