Jag har världens bästa jobb men ibland blir det för mycket. Jag vet, jag tar på mig för mycket och jag tar mig ibland vatten över huvudet. 

Dagen började lugnt, Gottfrid var lättväckt och medgörlig. Många barn på fritids, lämningen gick smidigt. 

Kom till jobbet i bra tid, bytte om, loggade in i datorn, kollade teleq och schemat. Såg ok ut. Morgonmöte, en kopp kaffe, småprat med kollegor, bra start. 

En kollega sjukskriven och ytterligare en sjuk. Så kan det vara och ingen skugga ska falla över dem, vill förtydliga det innan jag fortsätter. 

Flinka och duktiga vikarier och patienter som fortfarande firar semester. Går nog bra ändå det här var min tanke. Men det är sårbart när man står själv som den enda "gamla" sköterskan på mottagningen. Har en kompanjon men på en annan avdelning. 

Vikarierna måste få fråga saker, de måste kunna be om hjälp och jag hoppas de känner att de kunnat det trots allt. Hemskt att komma till ett ställe med en gammal grinig stressad sköterska som inte har tid att hjälpa till. Så har jag känt mig men jag har verkligen försökt visa en annan sida utåt. Jag hoppas jag lyckades. 

Nåväl, det där med semesterfirande patienter var bara ett önsketänkande. De har firat klart, dragit på sig nya krämpor, blivit deprimerade, hundbitna, förkylda, fått vaxproppar, urinvägsinfektioner, ja, you name it. Allt måste åtgärdas pronto, idag, Måndag! Och vi ringde, och vi ringde och vi ringde. 

Hann emellan med en barnvaccination, ett par samtal på interntelefonen, koll av ett urinprov osv. 

Lunch, skyffla in lite näring. Och sen på't igen. 

Ringa, ringa, ringa, och sen ett par jourpatienter däremellan. Waranpatienterna skulle också bli meddelade sina ordinationer och nåt fax besvaras och ytterligare ett par ärenden från sjukhuset på interna telefonen. 

Sen var huvet tomt!! Fick klartecken att ringa in vår trogna vikarie till imorgon och det känns otroligt skönt. 

Happ, stressa färdigt det sista, hoppa eftermiddagskaffet för att göra klart och kunna hämta i tid på fritids. Tackar mina kollegor för att vi fixade även denna dag trots små resurser. Stressade hoppsasteg Ner i källaren för att byta om och pang så låg jag där som en hög längst ner i stentrappen! Halkade på ett trappsteg och ett tu tre, ett rejält blåmärke vid svanskotan men inte särskilt ont tack och lov! 

Kände där och då att nu får jag ge mig, min uppgift dom här veckorna var att justera schemat och det har jag gjort,  inte att stressa ihjäl mig. Vi är dom personer vi är och gör det vi kan. Det räcker! Jag är så korkad ibland! 

På fritids står ungen vid grinden och väntar, han ville hem!

Vi for hem och möttes av byggare Bob i full färd med att fixa på altanen. Vi har ett stort trallgolv på baksidan men inget staket eller nåt och det är så omysigt att man inte vill sitta där. Lite dragigt är det också. Så vi slog till med lite vindskydd och staket och jag känner redan att det är trevligare. 

En liten försmak!

Vi ska ha fler låga staket och sen vill ju jag ha nya möbler och lite Lull Lull, återstår att se vad plånboken pallar för fy fasen vad dyrt det är så fort man ska göra nåt! 

Nu är det i alla fall Gonatt och jag lämnar härmed måndagen bakom mig och ser fram emot en solig Tisdag på Centralen 😀