Vi har olika syn jag och micke. Han älskar julen. Har den romantiserade inställningen till hela grejen. Till allt verkligen. Att strosa runt i affärerna efter klappar, strosa runt, leendes på Ica och handla mat och godsaker i lugn och ro. 

Ta en glögg, klä granen, pynta lite här och lite där, äta god mat med en snaps därtill. Umgås med nära och kära i ett rosenrött skimmer. 

Nu överdrev jag men lite åt det hållet. 

Jag däremot jagar upp mig på alla vis jag kan komma på. Julklapparna ska bara avklaras, pyntet MÅSTE. Fram senast till första advent, matinköpen är ett krig att genomlida bland ett hav av människor med de största kundvagnarna på MAXI. Man får liksom armbåga sig fram bland onda ögon. Ja, jag är en av dom med mord i blick. Kan bli fullständigt TOKIG, på folk som envisas med att parkera sin stora vagn dör JAG ska fram. 

Sen alla känslor och rädslan att inte göra bra nog. Jag är hopplöst rädd att inte alla ska trivas, att någon tar illa upp, att det inte blir bra, att någon känner sig tvingad att komma, att någon inte känner sig välkommen, att maten inte blir tillräckligt god, att nåt ska saknas, att tomten kommer fel tid, ja kistan kan göras lååååång. 

Så dumt! Varför inte bara låta det bli som det blir. Vi lagar den mat vi lagar, de som vill äter, andra låter bli, de som vill komma hit kommer osv. 

Nåväl. Med två dagar kvar anser jag mig så klar jag kan bli. 

Micke och Gottfrid och Agnes fixade granen idag, superfin på Ikea. Provar en riktig i År och försöker ignorera gottfrids nysningar. Jag handlade den sista maten. I morgon städning, fredag skinkan och den traditionella skinkmackan till Bingolotto.