Att se sin unge så ledsen ....det gör ont! Det vrider om hjärtat på ett sätt att man nästan blir rädd för sin egen känsla. Med tre egna och tre bonus barn så har den känslan infunnit sig några gånger.

Senast nu med den minsta.

För ett par veckor sedan kom han hem och var otröstlig. Ett sandkrig, eller vad det var, hade spårat ur.
Jag har varit med om det innan. När Gottfrid och hans (enda) kompis leker är det inga som helst bekymmer men så är det ett barn till med, lite äldre, och då blir G utanför. Hackad på som vi har förstått av hans ledsenhet. Varje gång, samma barn inblandat.

Idag sa Micke till G att han kunde väl ringa nån kompis.

" Det är ingen som kan idag för alla killar i klassen är bjudna på D:s kalas. Alla utom jag"

Jo så var det verkligen. Hörde om detta redan i veckan och G har varje dag kollat brevlådan efter inbjudan....det kom ingen

Åter igen otröstlig och mammans hjärta går sönder.

Det är sällan någon ringer till G och vill leka. Han är oftast ensam hela helgerna. Ringer runt till många men ingen kan (eller vill) leka.

Det gör ont!

Vår fina pojke, visst han har sina sidor men det har väl alla ungar....

HUR kan föräldrar låta sitt barn bjuda alla utom en?? Och de föräldrarna i det här fallet är väldigt frispråkiga när det gäller att allt ska hanteras rätt!!

Hur gör man? Hur hjälper man sitt barn att få kompisar?

Han tränar parkour, vill inte spela fotboll eller innebandy, jag har föreslagit det bara för att han ska komma in i nån slags gemenskap. Men jag kan ju inte tvinga ungen att spela fotboll om han inte vill.

Jag för inombords när han säger

"Ingen tycker om mig"