Jag lägger ner TIMMAR, och denna vecka faktiskt ett par heldagar men vi står fortfarande och stampar. 

Det är nåt, kan inte sätta fingret på vad, mer än att jag upplevt det i ett annat sammanhang. Tankesättet, projektionen, den totala oförmågan att se sin egen "skuld" eller delaktighet i att allt inte är bra. Att inte nå människan. DET har jag upplevt tidigare. Det har jag upplevt på samtal hos familjerätten och liknande instanser. Men ALDRIG i det sammanhang som det är i just nu. 

Jag är inte ute efter att lämna ut någon och jag ska absolut inte namnge eller gå in på detaljer. Behöver bara ventilera min känsla då den äter upp mig inifrån. Jag måste lägga tankarna någonstans och då blev det här. Jag kan inte ha dom malandes som ett mantra i hjärnan och som ett tryck över bröstet. 

Jag vet, det låter helt sjukt, HUR kan något påverka mig på det här sättet? 

Jag har ändå kommit till den punkt då jag kan luta mig mot min erfarenhet, känna trygghet i min roll. Men visst rannsakar man sig själv och det är väl helt rätt sak att göra. Jag är ju inte felfri på nåt sätt och alltid kan man bli bättre på det man gör.  I det här fallet är det nog ändå så att jag inte gjort nåt fel mer än att jag ställt de krav som förväntas av mig som handledare. 

Känslan kommer tillbaka, känslan av maktlöshet när man försökt, på ett så pedagogiskt sätt som någonsin är möjligt. Men man når inte, det funkar inte, det tas inte emot som det är tänkt eller som den fakta det ändå är, Ja då sitter jag åter där i familjerätten. Samma frustration, samma känsla av hopplöshet. 

Det har varit en jobbig vecka men jag tackar någon däruppe för att jag jobbar där jag jobbar. Jag har underbara kollegor, jag har en fantastisk chef, framförallt verksamhetschefen men även min närmsta chef, har verkligen tagit sig tid, gett mig sitt stöd och funnits där. Även med. Ansvarig läkare. Det känns viktigt när man vacklar i sin roll, när bägaren rinner över och man står där i korridoren med sin kaffekopp och en jävla bulle, tårar som forsar och undrar vad i hela friden som händer.

Så TACK! För att jag fick komma tillbaka till er, jag visste väl att det skulle bli rätt❤