Jag skulle vilja säga några ord om systemet. Inte systembolaget utan ....ja, vad ska man kalla det, samhällssystemet och min upplevelse av detta. 

 

Normalt jobbar jag som sjuksköterska på vårdcentral. Vilket innebär att jag då dagligen möter patienter som behöver sjukskrivning, de behöver hjälp med sitt mående på många olika sätt. Ofta får jag höra om försäkringskassan som krånglar om att väntan på tider inom sjukvården är lång. Jag har alltid haft förståelse för patienterna men när jag nu är patient själv kan jag på riktigt förstå frustration och maktlöshet och hur utelämnad man är till systemet. 

 

Jag har varit sjukskriven sedan slutet på December. Utmattningssyndrom. En diagnos som Innebär både fysiska och psykiska symtom.

I mitt fall har Försäkringskassan ännu inte varit något som helst problem. Jag har pratat med min handläggare som jag upplevde stöttande och omtänksam. Kunnig och rätt kvinna på rätt plats. Det har varit otroligt skönt. Särskilt nu när man läser om hur anställda på försäkringskassan får högre lön ju fler avslag de gör. Där kan jag säga att det inte gäller alla, det finns hyvens folk på försäkringskassan tro det eller ej. 

 

Jaha, utmattningssyndrom. Vad gör man åt det då??Sitter hemma och rullar tummarna och väntar på att det ska gå över?? Nä jag skulle inte tro det va.....

Till att börja med så är varje dag en utmaning, att slå upp ögonen och inte veta vad kroppen och knoppen är i för skick just idag. Spännande....

Det går upp och ner och man behöver landa i situationen, acceptera situationen och lyssna på kroppens signaler. Man behöver få hjälp att sova, man behöver få hjälp för sina depressiva symtom och man behöver få hjälp att förstå hur man hamnat här. 

Man behöver acceptera de dagar när huvudet är som bomull, när man måste hålla sig i dörrposten för att inte ramla omkull av yrseln som plötsligt sätter in, när kroppen värker och armarna blir fulla i mjölksyra av att hänga tvätt, när promenaden på 30 minuter inte klaras av utan att stanna och hämta andan. Man måste acceptera allt skräp och skit på golvet som man inte orkar förmå sig till att dammsuga upp.Det värsta är när man tvingas inse att man inte orkar vara den mamma man önskar. Badhus och liknande är uteslutet, bara att se på film hemma i soffan tillsammamns kan vara för mycket med allt ljud och alla intryck, att inte orka lyssna klart när 10 åringen berättar något men ändå försöka verka engagerad. DET är det värsta! Man måste lära sig sin kropp och dess signaler. Likväl som att acceptera det jag beskrivit ovan behöver man lära sig hantera de bra dagarna. För de kommer emellanåt, dagarna när man känner en gnutta energi, när man känner lite liv inom sig och mentalt börjar planera både det ena och det andra för nu, nu vänder det. Det här är minst lika svårt att hantera och flera är gångerna då jag inte klarat det utan dragit igång en tvätt, gått långpromenad, åkt till affären, dammsugit huset och varit så nöjd med mig själv för att dagen efter, eller kanske redan samma kväll slås ner i soffan men en trötthet som gör ont i både kropp och själ. Sjukdomskänsla och malande värk i kroppen för att man i sin iver att vara normalt fungerande, tagit ut sig totalt och tömt batteriet på den lilla enbergi man samlat på sig.

 

Så vart kommer systemet in i det här?

 

Man behöver en läkarkontakt på vårdcentralen för att kunna hantera sin sjukskrivning och få en proffessionell bedömning av sitt status. Det är viktigt att ha en bra kontakt för att kunna få hjälp att förstå sig själv när man tror man blivit tokig. Den kontakten har jag. Enligt vissa en läkare som inte har förmågan att bedöma men enligt mig ett oerhört fint stöd. Att få sina upplevelser av kroppens och hjärnans funktion bekräftade som en normal reaktion, att få förklarat för sig hur det hänger ihop och vad som händer när man pressat kropp och knopp för hårt och för länge. Att få höra att det här är inget konstigt, det här blir bättre men det kommer ta tid. Det är oerhört betydelsefullt när man själv börjar ifrågasätta sitt värde som människa och när man själv börjar fundera om man blivit en lat jävel som försöker hitta undanflyter för att slippa jobba. 

 

Så Försäkringskasan och läkarkontakten har fungerat klockrent. 

 

Sen har vi en aspekt till. Psyket. 

Att efter 4 månaders sjukskrivning sitta härhemma och förföljas av tankar om mindervärde, vem är jag nu?Vem är jag som privatperson, vem är Frida? och vem är jag som sjuksköterskan Frida?  hur kan jag komma tillbaka till mitt jobb utan att dras med i samma snurr igen? KOmmer jag bli en människa och arbetskamrat som folk tassar på tå inför? kommer jag bli illa omtyckt om jag är på ett annat sätt? HUR ska jag vara? VEM är jag? Hur ska jag bete mig? HUr blir jag stark nog att sätta gränser? Om jag inte presterar som tidigare då blir jag kanske en nobody? Nåt som katten släpat in....

Ja, miljoner saker snurrar....Och efter 4 månader sitter jag här och har inte fått hjälp med NÅT!

 

Så vad har då hänt. 

 

I december hade jag själv bokat tid hos samtalsterapeut på VC jag är listad på. Två samtal var jag på, sen blev det jul, terapeuten skulle sluta och jag skulle få uppföljning hos kollega i Februari.

Februari kom, inte ett ljud, kontatade VC själv. Fick ett brev om att de kunde erbjuda föreläsningar om stress och utmattning. Inget mer. Jag förklarade att detta nog inte är vad jag behöver just nu men hörde inget. Förrän efter flera veckor. 

 

Fick av min arbetsgivare så erbjudande att gå till privat samtalsterapeut för att snabbar få hjälp och om möjlighet snabbare komma tillbaka till livet. Tacksamt tog jag emot detta som innebar en bedömning hos Psykiater på mitt jobb, sen ytterligare några samtal för att göra en bedömning med samtalsterapeut. Mitt i detta ringde samtalsterapeut från VC med anledning av mitt senaste meddelande till dem, men eftersom jag redan påbörjat samtal privat så kunde hon såklart inte boka mig till VC. Tre samtal var jag på på St. Lukas, sen var det stopp. Bedömningen godtogs inte av någon anledning och jag blev inte beviljad fler samtal. Men jag sjulle få hjälp att åter få en tid på VC. Jag hörde inget på flera veckor och tog därför själv kontakt med VC. Mitt ärende skulle tas upp på en remisskonferens. Jag har varit in och tittat i min journal via 1177 etjänster och kan där se att en tid för BEDÖMNING bokats den 9/5. Det är antingen besök eller telefonbedömning, det framgår inte. 

 

Det här blev långt och rörigt men så här är det nu. Tre bedömningar senare och i väntan på den fjärde. Jag måtte vara en jävligt svårbedömd patient!! 

 

Här är mitt systemfel. Jag har som jag själv tycker tagit tag i det fysiska, lärt mig lyssna ppå kroppen, försöka promenera dagligen, ha en strukturerad vardag, regelbundna mat och sovtider, prioritera min energi osv osv.

Men det psykiska har jag efter fyra förbannade månader ännu inte fått hjälp med....Jag är bedömd av minst 4 personer men ännu har det inte beslutats om någon lämplig behandling eller vad man ska kalla det. 

Det här har varit oerhört uttröttande och frustrerande och jag kan på rak arm säga att det har fördröjt mitt tillfrisknande. Jag kan inte mala sönder min man och han vet lika lite som jag hur jag ska hantera detta. Känslan av ensamhet, oförstående och att folk uppfattar en som en inbicill latmask gör sig ständigt påmind. 

 

Systemfel de lux! Vart finns vården för det Psykiska, varför är det inte lika självklart som att vårda det fysiska?

 

Jag vill poängtera att det här inlägget enbart handlar om min egen frustration, inte om någon annan. Inte om vad någon annan gjort eller inte gjort. Det är inget personligt. Jag förstår att de kontakter jag haft och det olka personer försökt hjälpa mig med har varit med ärliga och goda avsikter. Men att det i sytemet finns buggar så att det uppenbart inte fungerar står ju helt tydligt.

Och jag vet ju att jag inte är ensam om att bli hängande såhär.Det är massor av människor, med betydligt allvarligare problem än mina (som jag ju till syvens och sist dragit på mig själv) och som verkligen inte överlever utan hjälp men som blir hä'ngande i systemet. DET är det skrämmande i den här historien. 

 

Tack för mig, hej!