Det är något jag funderar ganska mycket på  och än mer sedan jag blev sjukskriven. Det här med att vara social. 

 

Jag har nog aldrig varit en särskilt social person. Jag har liksom ofta känt mig obekväm i sociala sammanhang. Särskilt sedan jag blev vuxen. Jag har haft svårt att slappna av och det har funnits en rädsla att inte passa in riktigt. Jag misstänker att det har med hela min självbild att göra, att vara rädd att inte vara bra nog, trevlig nog, tillräckligt hjälpsam, tillräckligt omtänksam osv.

 

En period under min uppväxt var jag väldigt ensam, man skulle kunna kalla det på gränsen till mobbad. Har ett starkt minne av att alla var bjudna på ett party, alla men inte jag. Dock fick jag hämta en godispåse utanför huset som en tröst, men in kom jag inte. Jag kan ju minnas helt fel, det kan ha varit fler som inte var bjudna såklart, men jag minns känslan jag fick, att inte riktigt duga, att jag inte uppfyllde kriterierna riktigt. Den känslan har hängt med lite av och till och kan nog vara en del i hur jag kunde hamna i den här situationen som jag är i nu. Att ge så mycket som möjligt av mig själv för att inte kickas ur gemenskapen på nåt sätt. Att ha som mål att inte göra nån besviken.

 

I tonåren fick jag ätstörningar, man skulle nog kunna kalla det för Anorexia faktiskt. Jag vägde 40 kg och fick stark ångest om jag åt någonting alls utöver det jag planerat, och det var inte mycket ska jag säga. Om jag frångick detta hade jag misslyckats, det var som att då tappade jag kontrollen och allt blev fruktansvärt jobbigt. Från början handlade det nog inte ens om att vara hälsosam och fet har jag aldrig varit. Så själva orsaken till hur det kunde spåra ur är ännu en sak som jag tror ligger i självkänsla och självbild. Att passa in, vara tillräckligt bra, ha kontroll, inte misslycka 

 

oj, det här blev nåt annat än vad jag planerat skriva om men så är det, jag börjar i en ände, analyserar, funderar och kan se vissa samband. 

Min terapeut säger att genom att återuppleva minnen och känslor från tidigare så kan man försöka ändra sitt beteende och därmed sitt grundschema. Med grundschema menas beteenden och tankemösnter som vi bärt med oss från tidigt i våra liv. Djupt inrotade. 

Det låter logiskt tycker jag och om något gott ska komma ur den här utmattningen jag dragit på mig så är det väl att försöka få till någon sorts förändring för att på sikt må bättre och ta hand om mig själv bättre. 

 

Så det här med att vara social, vad har det med allt detta att göra??

Jo men jag tror att det hänger ihop. Att man har så djupt inrotat i sig själv att man inte duger som man är, att man måste passa in i en speciell mall och vara på ett visst sätt för att få vara med, för att inte bli utbytt. 

Jag tror också att alla verkligen inte har ett stort behov av att vara social. Att vi är några tråkmånsar som trivs bäst hemma tillsammans med de människor som står närmast. Att föredra det framför tillställningar på lokal osv. Jag tror jag är en sån personlighet, åtminstone till viss del. För jag uppskattar absolut att umgås med andra människor också. Om det är avslappnat, och enkelt så blir det väldigt trevligt och ger en känsla av upprymdhet. Tror bara det är så att senaste åren har energiförrådet så sakteliga tömts på alla reserver. 

 

Om jag inte varit särskilt social innan så har jag varit fullständigt osocial under min sjukskrivning. Jag har haft fullt sjå att orka umgås med familjen. Jag har inte tagit några initiativ till att umgås med någon annan och jag förstår om folk tröttnar på att höra av sig också. Det är så kluvet för jag kan känna mig oerhört ensam emellanåt samtidigt som jag inte har energi nog att ta tag i mina vänskapsrelationer. 

Tänk om jag slutar som en ensam och bitter kärring, den tanken har också slagit mig. Inga vänner, inget socialt umgänge, bara bitter. Usch det låter ju inte heller som någon höjdare. 

 

Usch vad jag svamlar. 

 

Vad blir sammanfattningen av detta då?

Jo att jag i grunden har svårt att känna mig bekväm i sociala sammanhang, att känslor och min självbild från det att jag var väldigt ung påverkar hur jag är idag, En rädsla att bli besvken eller utbytt,  att jag faktiskt inte är en jättesocial person men uppskattar okomplicerade sociala tillställningar och relationer, att jag just nu är fullständigt osocial och ibland blir rädd att orken för att ha ett socialt liv aldrig ska återvända.

 

Den som lever får se. Det är i alla fall vad som rör sig i huvudet på mig en Lördagkväll i Augusti.

En Lördag som faktiskt varit helt ok ska jag säga. Inhandlat både ny kudde och ny bäddmadrass med memoryskum för att se om det kan få mig att sova bättre och minska min värk i rygg och axlar och nacke. Jag har röjt upp på Gottfrids rum och satt ut ett par annonser på blocket. Micke grillade hamburgare till middag och jag åkte med Gottfrid till Båtstad badet efter maten. Det var längesedan jag orkade allt detta på samma dag.