Prestationsbaserad självkänsla

Tänkte ägna detta inlägg åt just prestationsbaserad självkänsla. 
 
Under den här tiden jag varit sjukskriven har jag fått många nya insikter. Insikter som jag förvisso haft till viss del även tidigare men då bara konstaterat utan att reflektera närmare kring hur det påverkar mitt beteende och mina relationer och hur jag fungerar i vardagen och verkligheten.
 
Prestationsbaserad självkänsla är ju precis vad det låter som. Man vill höja sin självkänsla genom att vara duktig, prestera, göra bra, vara bra, göra rätt, jobba hårt, ställa upp....ALLTID, både i privatlivet och i yrkeslivet. Det ger en enorm tillfredsställelse att uppnå allt detta. Att få bekräftelse för att man gjort något bra för något eller någon annan, vad kan vara bättre än det? Man tror till slut, eller fel, man är övertygad om, att om man skulle avvika från detta så skulle man inte bli omtyckt, man skulle inte känna sig som en bra människa, man skulle känna sig som en egoist och gansa värdelös. 
Man är i slutändan rädd att bli besviken och ensam.
 
Jag vill vara tydlig här med att jag inte klandrar någon för detta, tvärtom, jag är tacksam över att ha den här egenskapen. Det är en del i min personlighet och ingens "fel". Det är heller ingen dålig egenskap att ha. Att vilja gott, att göra rätt och bra osv. Det är ju knappast dåliga tankar eller ett dåligt beteende. Men, det finns ett litet men i detta och det är när man inte lyckas få balans i det. När det driver en så hårt, när man så till den milda grad vill uppnå den här tillfredsställelsen, att man helt förbiser vad man själv har för behov. Det är då det blir rent av desruktivt. 
Det finns att läsa mycket om detta men delar ett citat som slog in i mig.
 
Citat från www.mindinfocus.se :
" I sin strävan efter att höja självkänslan genom att prestera och vara duktig tenderar man att blunda för kroppens varningssignaler på för hög stress så som huvudvärk, magont, koncentrationssvårigheter, panikångest och sömnproblem. Risken att drabbas av utmattningssyndrom är därför stor. Stressen förstärks också av rollkonflikter, otydliga krav, hög arbetsbelastning, så väl på arbetet som hemma. Får man ingen bekräftelse är risken stor att man tar på sig för mycket arbete. Man har svårt att sätta sina egna gränser, säga nej till övertid, göra andras jobb och bli orolig och stressad vilket i sin tur kan leda till för hög stress och i värsta fall utmattning."
 
Det blir som ett missbruk till slut, man knarkar "duktighetskänslan" helt enkelt. Man kan gasa på ett tag, men som med alla missbruk så kommer man till en punkt då det inte funkar längre. En missbrukare dör eller hamnar på rehab. Jag kraschade mentalt och fysiskt och hamnade ju i nån sorts rehab-situation. Där har jag befunnit mig i 8 månader nu och för att inte få återfall måste jag avgiftas och behandlas innan jag släpps ut.
Sjuk liknelse kanske men ni fattar?!
 
Det kan nog finnas en och annan som känner igen sig i det här.
 
Jag jobbar med detta och det är inte lätt. Men det går sakta framåt. Jag vill inte jobba bort det, det skulle inte vara jag, jag vill vara den här personen. Men  jag vill vara det på ett sätt som är bra även för mig. Jag vill ta kontrollen över det och inte låta det kontrollera mig. 
 
Det låter både snurrigt och flummigt men det är rätt snurrigt överlag i den här hårddisken nu för tiden. 
Den här tiden i mitt liv kommer förändra mig på många sätt, jag kommer aldrig bli helt densamma. Det har jag fattat, men jag har även upptäckt att det inte är så farligt att blotta sig själv. Att det inte är så tokigt att vara jag ändå utan att hela tiden i alla lägen prestera på topp.