Gå till jobbet, ett jobb man inte är helt tillfreds med. Man vill mer men man klarar inte mer utan att åter trilla ner i dyn. Man kommer hem, trött, äter middag. Tar hand om det som måste tas om hand, energin räcker inte till mer. Man går och lägger sig för att nästa morgon börja om. 

Det blir helg, man försöker hitta nåt vettigt att  fördriva dagen med. Nåt energin räcker till. Vännerna har tröttnat, familjen har planer, jag känner mig obekväm i sociala sammanhang blir sittande hemma, kanske ser en film, eller en serie. 

Är det det som blir mitt liv?

Ja ni hör själva, inte ett särskilt meningsfullt liv. Det är det jag menar, hur blir livet meningsfullt igen? 

Det är ju upp till mig, det fattar jag. Och lite mer orkar jag ju nu än tidigare så det kanske löser sig. 

Igår träffade jag två kollegor och en fd kollega på Ica. 

Det börjar genast snurra igång tankeverksamhet och inatt har jag drömt om jobbet. Min terapeut har gett mig tydliga instruktioner, du måste acceptera, det tar tid att läka, det blir bättre. Inget jobb än!

Läkaren har gett mig tydliga instruktioner, samma som ovanstående. 

Och jag känner ju att dom har rätt. Men ändå kommer tvivlet. Jag borde rycka upp mig, jag borde kunna jobba lite ialla fall, många har det värre än mig, jag är en mes. 

Samtidigt vet jag att det är det här som är mitt problem, att göra vad som förväntas av mig, vara duktig. Inte för min egen skull utan för andras, för att bevisa att jag är nån att lita på. Så igår planerade jag återgång till jobbet, vad jag skulle kunna göra för nytt osv. 

Idag måste jag försöka landa i nåt annat, nåt som inte stressar mig. Här och nu var det. Det är möjligt att jag kan börja jobba i oktober, det är det. Men nu är det juli och jag måste försöka att inte ila iväg i tankarna. Jag har kommit en bit, jag känner en förändring men jag måste tillåta mig själv att ta tid på mig. Jag måste ta dag för dag för att inte trilla ner igen. Det tar tid och är rätt omvälvande att förändras. 

Mycket dravel i det här. Nu ska jag ge mig!