Micke har sista veckan semester denna vecka. Vi har varit hemma sedan Göteborg. Ska en tur till Äppelbo i helgen sen åker Gottfrid på läger i säfsen en vecka. 

Jag mår fortfarande rätt kasst efter resan. Vet inte om det är resan eller värmeböljan. Någon beskrev det som en kastrull överkokta snabbmakaroner. Det är en bra liknelse. 

Jag är så fruktansvärt less på det här nu. Jag vet att det är meningslöst och att det tar den tid det tar. Jag har accepterar, men jag måste få tröttna också. 

Jag utmanar mig precis enligt rekommendationen. Har ökat fysiska aktiviteten, försöker vistas i naturen, gör avslappningsövningar osv. Visdt har jag utmanat mig socialt också senaste veckorna och det är förmodligen det som fått bägaren att rinna över. 

Kroppen känns som i ett skruvstäd, allt värker, benen, armarna, tålederna, ryggen, axlarna, fingrarna nacken och huvet. Jag känner mig luddigt frånvarande, illamående, törstig, sjuk. Som en influensa som aldrig riktigt bryter ut. Jag kan inte alls koncentrera mig på en tidning, ett samtal osv. Bokstäverna flyter ihop, blicken flackar, orden kommer inte, jag orkar inte prata, orkar inte lyssna och upplevs troligen som otrevligt ointresserad. 

Tröttheten är förlamande. 

Sover rätt skapligt på nätterna, med kemisk hjälp dock. Men jag har minskat dosen lite iaf. 

Nåväl. Mina bekymmer är små jämfört med brandmännens. Och människorna soM måste lämna sina hem. 

Vi önskar oss regn nu.