Jag minns den morgonen så väl, skickade Agnes på fotbollsskola, hon var 10 då. Lade mig i soffan och ringde förlossningen. Något stämde inte! De var rätt nonchalanta i början, jag hade ju varit in för några dagar sedan, lite förvärkar men inget alarmerande. Blev Dock sjukskriven och fick bricanyl. 

Väntade in micke som jobbade och sen åkte vi in för kontroll. "Eftersom du ringer är du ju orolig så kom in får vi kolla" sa dom på förlossningen. 

Ingen tog mig på allvar riktigt..... inte förrän i hissen ner till ultraljud. Jag kunde knappt gå. "Oj då, är det så kraftigt"

Jo men visst var det så kraftigt. Det blev omedelbart ryggläge, kortison i skinkan, dropp som skulle lugna värkarna. 

Men vad fan, vi var ju på väg till Äppelbo, midsommarfirande och 60 års firande för mamma med syskon och familjer. 

"Hur lång tid tror ni det tar innan det här verkar. När tror ni vi får åka hem" Frågade micke sköterskorna lite försiktigt. 

De tittade på varann och sen sa den ena

"Förhoppningsvis avtar värkarna men hem kommer ni inte förrän barnet är fött och det bästa är om det blir i augusti som planerat". 

Chock!!! 

Nu gick det inte så länge, värkarna tilltog och 20,20 på kvällen plockades han ut. Den lilla sparven. 

Sommaren som följde blev ingen lek men ungen växte på sig och efter 8 veckor fick vi komma hem. Och nu 11 år senare har vi en klok, envis, sprallig, temperamentsfull, lite bortskämd, underbar unge som ger oss gråa hår och många skratt. Han knöt ihop säcken. 

Grattis på födelsedagen älskade Gottfrid❤️