Att tvingas vara hemma utan någon annan input än mina egna tankar är not so välgörande.

Jag vet att alla tankar behöver tänkas och att alla känslor behöver kännas. Men satan i gatan vad det tar kraft. Lättnad och lugn varvas med sorg och oro. Glädje och hopp varvas med ångest och hopplöshet.

Tusen frågor mal utan svar. Hur får man dessa att lämna hjärnan? 

Julen står för dörren och med den kommer ångesten. Inte stress över klappar och julmat, nä den har jag släppt. Men ångest över att behöva göra detta själv nu. Sorgen. 

Inte kunde jag ana detta förra julen. Jag vet ju nu att när julen 2021 var ett faktum så var mitt lopp redan kört. Jag var satt på utbytarbänken redan. Ersatt och förbrukad. Jag ska inte bli sentimental och tragisk. Jag sitter inte kvar på den bänken. Nä, jag har lyft röven och gått vidare. 

Jag har gått vidare på så många sätt, jag är självständig, jag gör det JAG vill, jag har en skön känsla inför livet som ligger framför mig. Jag har en hel hög fina människor omkring mig, jag planerar en resa på egen hand. Inte för att jag egentligen saknade resesällskap. Nä, jag vill göra den här resan och jag behöver göra den  ensam. Jag har barn och barnbarn. Min härliga tonåring som fortfarande finns i huset. Jag har MYCKET att glödjas åt och leva för. 

Men allt detta gör ju inte automatiskt att jag helt sonika glömt halva mitt liv. Nej, jag bearbetar fortfarande det faktum att det jag trodde på inte var verkligt. Hur kommer man vidare från det? Jag ville att det skulle vara verkligt, så som jag upplevde det, men har insett att det kanske aldrig varit det. Sånt tar tid att bearbeta. 

Om jag under flera månader aldrig anade att vi var fler i vårt förhållande, hur ska jag då våga lita på att vi bara var två  innan dess? Och hur ska jag någonsin våga lita på kärleken igen? 

Sånt tar tid att komma vidare ifrån, och sånt ploppar upp i tankarna när man sitter för sig själv hemma i soffan. 

Nu längtar jag efter en frisk jul och jag längtar efter den här lilla pepparkakebagaren