2022 har varit ett omtumlande år på det personliga planet minst sagt. 

Att bli lämnad är en sak, det är egentligen inget konstigt, alla har rätt till sina känslor och känslor är inget man rår över.

Men att bryta ett löfte om tillit, att ta sig rätten att ljuga och bedra under flera månader känns som ett övertramp som definitivt inte ska normaliseras, det ska man inte behöva uppleva. 

Nåväl, det har nu gått 10 månader sedan allt uppdagades. Det har varit 10 månader med många brokiga känslor och upplevelser. Men med facit i hand så kan jag slå fast att jag just i detta nu mår bättre i själen än jag gjorde för 12 månader sedan. 

 

Jag brottas fortfarande med sveket, det satte min värld i gungning och har fått mig att inse att det kan lura en fara även i de tryggaste av vatten. Det kommer att ta tid att hitta tillbaka till tilliten och det kommer att ta tid att släppa någon nära igen. Hur ska man våga lita på någon när den som var ens klippa och som visste allt om mig, kunde svika så grymt?

 

MEN, och det här är viktigt, jag börjar sakta hitta mig själv på djupet. Så sakteliga börjar allt klarna, mina beteenden, mina rädslor osv. Allt börjar utkristallisera sig och jag inser att jag blundat för många saker genom åren. Inte minst har jag blundat för mitt eget ansvar för mig själv och det har tex. lett mig raka vägen in i väggen.

Det här låter ju luddigt men vi har alla ett ansvar för oss själva, vem ska annars bry sig om oss om vi inte ens själva gör det. 

 

Jag har harmoni i livet just nu, jag tror faktiskt jag kommit igenom det värsta. Jag börjar landa. Det är en fantastisk känsla. Och en sak som blivit ett riktigt uppvaknande är att jag för första gången på många år inte bär på en ständig oro. Den finns där i bakgrunden, men den är inte alls lika betydelsefull i mitt liv. Jag sätter ner fötterna ordentligt numera, jag går inte längre på tå.