Nåväl, nån nöd går det inte på mig, jag har både pussel, en målning på gång, en skön soffa, gott te, gott kaffe och ett mysigt hem. 

Fick hem domen i måndags och är nu inte längre gift. Skild för andra gången i livet. Hur sjukt är inte det. 26 år var jag första gången jag skilde mig.  Det här med äktenskap verkar inte vara min starka sida. 

Trodde det skulle kännas mer när det blev svart på vitt men jag känner inget särskilt faktiskt. 

Ser fram emot mitt fortsatta liv, livet är inte slut, långt ufrån, ett nytt liv har börjat nu och det är helt upp till mig hur jag lever det. Det är en inspirerande tanke. 

Mitt i all sorg över en splittrad familj och ännu ett barn som tvingas flytta mellan sina föräldrar. Mitt i allt det komplicerade att få ihop det smidigt, oro för ekonomi, en sargad självkänsla och sår av sveket. Mitt i allt det känner jag ändå en ny frihet, en styrka att stå på egna ben, jag ser möjligheter, jag har förmånen att fritt kunna välja vad mitt liv ska innehålla, jag har ett bra jobb, jag har några nära vänner och en hög med bekanta. Jag har nära och kära, ett hem där jag trivs, barn och barnbarn.

Hur mäktigt är inte det. 

Inget ont som inte för nåt gott med sig sägs det. Och om man ska försöka se något gott med all skit som varit så är det att jag känner en märklig styrka jag inte känt på länge och jag har börjat resan att lära känna mig själv på djupet.