Tidig lördagsmorgon och jag sitter med min kaffekopp i soffan under täcket. Älskar Lördagmorgnar, tycker om att vakna tidigt och dricka mitt kaffe i lugn och ro, fundera över livet, njuta av tystnad och ta tid på mig att vakna och möta en ny dag. 

 

Den här Lördagsmorgonen är jag tankfull. Det har hänt saker med mig senaste veckorna. Jag har kommit till flera insikter. Insikter som gör mig både rädd, arg, fundersam och förvirrad. Jag har trott att jag närmat mig gränsen för att vara galen, men insett att jag faktiskt fungerar helt normalt utifrån förutsättningarna. 

 

För att beskriva det på ett bra sätt så känns det som att åka genom en tät dimma där man till sist kommer ur den och allt blir klart. 

Jag kan lyfta mig själv ur situationer och förstå dem. Jag har fått distans och förstår att jag inte alls är galen. 

Jag känner frustration över att jag inte kunnat se klart tidigare. Men jag har varit förgad av tidigare erfarenheter och inte förmått se situationern för vad den varit. Jag har känt skam och skuld. 

 

Det jag ser nu är inte annorlunda mot tidigare, jag inser det nu. Det är min hjärna som velat se andra saker, som aldrig tappat tron och aldrig tappat hoppet. Min hjärna som velat fixa och laga och min hjärna som till varje pris undvikit katastrof. Min hjärna har blundat för det jobbiga och strävat efter det behagliga. När jag nu ser helheten ser jag plötsligt allt klart. 

Det är så tydligt nu. 

Och nu kan allt bara bli bättre. Det kommer krävas en del av mig men det kommer bli bra. 

 

Att sitta här en tidig lördagsmorgon, i mitt hem, i min soffa. Ett hem som är tryggt, varmt och fritt från ångest och oro. Ett hem där jag kan skaka liv i den här vissnade blomman och börja leva igen. Det är en oerhörd befrielse.