Livet påminner oss ibland om dess skörhet. Hur allt kan förändras i ett ögonblick, hur allt kan tas ifrån oss i ett ögonblick. 

Nu tänker jag inte specifikt på det som hänt mig, utan om livet i allmänhet. 

 

Jag har ett jobb som påminner mig om detta dagligen. Jag älskar mitt jobb, älskar att göra gott för människor i olika situationer. Ibland är det en tung börda att bära, en ständig balansgång för att mötas i enighet och en finkänslighet för att inte trampa fel. Det är svårt, det är komplext, det är många aspekter att tänka på. 

Jag möter människor som drabbats av sjukdom, jag möter anhöriga till dessa människor som ofta befinner sig i en stor livskris med allt vad det innebär. De människor jag vårdar befinner sig i slutet på livstrappan. Den viktigaste uppgift jag har i mitt jobb är att vårda med värdighet, empati och respekt. Respekt för både vårdtagaren och dess närmaste.

 

Idag gick jag hem från jobbet med en bra känsla i hjärtat. Magkänslan säger mig att jag gjort ett hyfsat jobb, att jag balanserat rätt och utifrån förutsättningarna verkat för att skapa trygghet med både empati och respekt för alla inblandade. 

 

Så något att ta med sig alltid är att ta vara på varandra medan chansen finns. Vi lever som att vi aldrig ska dö, vi lever som att vi alltid ska vara friska. Detta trots att vi vet med säkerhet att vi kommer dö, en del förr, en del senare. Så ta chansen och lev. Det enda vi vet säkert är att vi har det som är här och nu. 

 

Jag är glad att jobbet och livet påminner mig om detta emellanåt. Jag glömmer lätt, grottar ner mig i allt jag förlorat och allt jag inte har istället för att fokusera på allt bra i livet. Allt jag faktiskt har och allt jag faktiskt vunnit. 

 

Ja, det blev några djupa tankar en helt vanlig torsdag.