Att bli lämnad av den man är gift med är en sak. Men att tvingas vara utan mitt barn halva tiden är banne mig en plåga.

G är född 10 veckor för tidigt, vårt liv tillsammans började med trauma. Det har svetsat ihop mig med den där ungen. Jag har inte varit ifrån honom många gånger under de 15 år han funnits. Nu tvingas jag vara ifrån honom varannan vecka. 

Det är som två förluster på nåt sätt. Hela tillvaron skakas om och jag förstår inte hur jag ska vänja mig. 

Han är såklart nära sin pappa också, och jag vill att han ska tillbringa tid hos honom, det är inte det jag menar. 

Men att hux flux vara helt själv varannan vecka är en sån kontrast till vad jag är van och inget jag ens i mina vildaste fantasier kunnat föreställa mig skulle hända.

Detta ihop med all annan skit som varit de här veckorna har gjort mig rätt dränerad på energi. 

Kvällen tillbringas i soffan, där trivs jag som bäst, med barnet hemma, musik och diverse ljud från hans rum, han kommer ut och visar sig emellanåt. Vi pratar och skrattar. Och jag går ner i varv. 

Det är varannan vecka livet har mening.