Hej igen

 

Att skriva här hjälper mig till viss del att både förstå mig själv och det som händer omkring mig. Att skriva här är terapi och kanske kan det möjligen hjälpa någon annan i samma situation. 

Jag vill poängtera att allt som skrivs här är enbart min upplevelse av situationen. Det är den enda sanning jag känner till. Så kom ihåg det ni som läser, det är viktigt. Min upplevelse behöver ju inte nödvändigtvis spegla sanningen. Syfter är INTE att hänga ut någon eller några, vara elak eller jävlig på något sätt. Syftet är att lätta min ångest genom att få orsaken till min ångest på pränt, den blir då mer begriplig och om jag skriver så att ni kan läsa så blir det en morot för mig att lära mig leva som jag lär. 

Dessutom vet jag att det är så himla skönt att läsa om andra i samma situation, det skänker en viss tröst. Och om jag kan åstadkomma det med den här bloggen så är ju det helt fantastiskt. 

 

Jag vill tillägga att ni inte får veta allt. Jag har en viss integritet trots allt. Och jag har läskunniga barn. Så om ni söker smaskigt skitsnack får ni leta vidare. Här skrivs bara utifrån min upplevelse, mina känslor och mitt sätt att hantera situationen. 

 

Att göra tvärtemot vad man brukar är ett sätt att sakta ändra sitt beteende. Om det skapar ångest, vilket är högst sannolikt, så är man på rätt väg. 

Det är en av de viktigaste saker jag lärt mig när jag gått i KBT.

Hjärnan jobbar för högtryck med att undvika ångestskapande situationer. Hjärnan vill helst att vi gör det som skapar minst ångest. Men om man hela tiden lyder hjärnan så innebär ju det ofta att man faktiskt misshandlar sig själv psykiskt. 

 

Jag ska förklara hur jag tänker. 

Jag är en högkänslig person. Jag känner minsta vibb av dålig stämning och med mitt medberoende-beteende så gör jag normalt allt som står i min makt för att göra stämningen trevlig igen. Framförallt så försöker jag i möjligaste mån se till att de här situationerna aldrig uppstår. 

Om de ändå uppstår så tar jag det fulla ansvaret för det som sker. För om jag gjort annorlunda hade den dåliga stämningen aldrig inträffat. 

 

så fungerar min hjärna på ett ungefär. 

Ni kan ju förstå att det här tar väldigt mycket energi och det gör saker med min självkänsla och mitt självförtroende som inte är vackra. 

 

Jag jobbar hårt med att förändra detta och jag har kommit en bit på väg. Men grejen är ju att jag har vant min omgivning med att jag tar det här ansvaret, vilket betyder rent krasst, att "omgivningen" kan bete sig i princip hur som helst, det faller ändå på mitt ansvar eftersom jag inte klarat av att sopa bort alla hinder på vägen. 

 

Den här gången gjorde jag tvärtom, vilket såklart, skapade både kaos och ångest hos mig. Stark ångest, sömnlösa nätter och jag vandrar hela tiden på ett tunt snöre och det ligger nära till hands att skicka det där sms:et med en utförlig ursäkt som skulle innebära att jag tar på mig skulden . och att någon annans samvete lättas. Så även mitt.

Det här har ju också skapat kaos hos andra, som vi kan kalla "omgivningen". 

Jag har inte följt de oskrivna reglerna. Jag har tagit ett eget beslut och står för det. Jag har den här gången tagit ansvar för mig och bara mig, jag har  överlåtit ansvaret för "omgivningen" på "omgivningen" själv. Med den följden att vederbörande klippt kontakten. 

 

Det här skapar ju ännu mer ångest hos mig. Det är ju jag som orsakat att kontakten är klippt, hur blir det för G, och hur blir det för samarbetet osv, osv. 

Min hjärna jobbar för högtryck för att jag ska falla till föga. Lägga mig platt och ta ansvar för hela den uppkomna situationen och därmed ta ansvar för att alla ska må bra i det här. Alla utom jag själv. 

Men jag tänker faktiskt gå emot allt som jag brukar göra, jag tänker inte ta ansvar för den här situationen. Jag har gjort det så det räcker. Jag tar ansvar för de eventuella elakheter jag ägnat mig åt. Men jag tänker inte ta ansvar för bibehållna relationer, gott samarbete, vänskapsrelation osv för någon annans räkning. Jag kan inte ansvara för någon annans beteende. Jag måste ta hand om mig själv för att kunna ta hand om G på ett bra sätt. Jag måste också vara en bra förebild för både honom och våra vuxna barn.

Man kan inte bete sig hur som helst utan att det blir konsekvenser att sitt handlande. Man ska inte ta vilken skit som helst och man måste ta hand om sig själv. 

 

Jag vet att ångesten jag känner nu är pga att min hjärna skriker efter att få slippa det här obekväma beteendet jag nu lagt mig till med. Den vill göra som vanligt, det är lugnast. 

Jag har tagit upp mobilen många gånger och varit nära att falla till föga, vet att ångesten skulle lägga sig tillfälligt. Men insett att det är förnedrande att be om ursäkt å någon annans vägnar. Jag är värd mer än det. Och jag skulle må sämre i det långa loppet. 

 

Så jag håller ut, och jag vet att jag blir starkare av det här och ångesten kommer klinga av och nästa gång jag hamnar i en liknande situation kommer jag ha liiiite lättare att stå upp för mig själv. 

 

Jag är på väg mot en mer ångestfri vardag, jag vet att det är så. Men likt en narkoman på avgiftning så skulle det vara så enkelt att falla tillbaka, bara för ett ögonblick och få det tillfälliga lugn som det skulle ge att kravla framför någons fötter. 

 

 

 

 

 

Fortsätter därmed framåt i livet!