Det här med stress och utmattning är en komplex historia. 

Stress kan vara bra för att få igång oss, för att få saker att hända osv. Men om det är en konstant stress, utan möjlighet till återhämtning, det är då det blir farligt. 

 

Jag diagnostiserades med utmattningssyndrom av det svårare slaget just på grund av att jag inte förmått mig, eller förstått att jag behövde återhämtning. Rent ut sagt så struntade jag blankt i alla signaler min kropp sände ut. 

Tröttheten, sömnsvårigheterna, gråtattackerna, otillräcklighetsknslorna, uppgivenheten, hjärnan som brann och som inte lät mig minnas, inte sorterade och inte gav mig sinnesro. Jag kunde inte se någon utväg, kunde inte se någon annan lösning än att plöja igenom den där stresshögen och komma ut på andra sidan, DÅ skulle jag ta hand om mig själv. 

Mitt i den där högen av stress tog det stopp, tvärstopp, och min hjärna sa upp sig helt, kroppens alla system var så utmattade att inga hormoner kunde hitta sin plats. Inget fungerade. 

 

Livet bjuder oss på olika utmaningar, det är så det är bara. 

Som ni redan vet har senaste året varit en enda stor utmaning med en rad händelser som verkligen gett mig utmaningar i det här att ta hand om mig själv. Det ena har avlöst det andra och mitt i allt ska jag försöka hitta återhämtning för att inte tappa det helt igen. Samtidigt som jag behöver finnas där för mina barn i olika situationer så behöver jag bli hel själv. Jag har stora sår som under 20 års tid sopats under mattan men som nu behöver komma upp, bearbetas och läka. 

 

Den inre stressen är den svåraste att göra något åt. Och det är just den jag har att hantera just nu. 

Senaste veckan har varit en enda stor stress, samtal med diverse instanser, påhåpp, manipulation, barn som mår dåligt, ett enda virrvarr av känslor, tankar och ångest. En enorm saknad efter mamma, sorg över en jäkla massa saker.  Mina stressymtom har varit tydliga, svårt med fokus och koncentration, ouppmärksamhet i trafiken, minnesproblem, har gjort saker som jag sedan inte minns att jag gjort, haft ketchup i stekpannan istället för margarin, gått i sömnen etc 

Igår eftermiddag sade hjärnan upp sig helt. Plötsligt kändes den som en stor boll bara, fylld med luft och det var inte mycket som fungerade. Hjärtat löpte amok och trommade på för det vilda, ångesten, sorgen och uppgivenheten i en enda röra. 

Jag gjorde det enda rätta, mailade min chef, stämplade ut och gick hem och lade mig i ett mörkt rum utan ett enda intryck. Där låg jag i 1,5 timme, försökte fokusera på andning och att vara här och nu. 

Jag avbokade den planerade middagen med kollegor, kravlade mig upp och gick ut i solen. Tog en promenad på 45 minuter med miúsik i öronen. Fokuserade på texterna och på det viset fick min hjärna vila. 

När jag kom hem fikade jag, fixade middag, tog en dusch och satte på mig pyamas. 

Åt choklad och såg på en film innan jag gick och la mig. 

 

Redan igår kväll kände jag att stressen sjönk en aning, intensiteten i ångesten trubbades av och jag kunde andas igen, och hjärnan återgick till sin normala storlek. 

 

Jag är stolt över mig själv. Att jag verkligen lyssnade på kroppens signaler, att jag gjorde det som var nödvändigt för att inte braka ihop helt. Mitt gamla jag skulle ignorerat tecknen och kört på. Jag som jag är nu vet bättre. 

 

Det finns saker vi inte kan påverka, tex andra människor och deras agerande. Vi kan sällan påverka detta. Däremot kan vi och ska vi påverka hur vi själva hanterar de här människorna och hur vi hanterar vår egen stress. Det kan vi faktiskt påverka. Ta en paus från allt några timmar, slå av telefonen, dra för gardinerna, stäng ner alla intryck och låt hjärnan vila. 

 

Jag har hittat en annan, mycket stressreducerande aktivitet och det är dans. 

Jag har under vintern gått danskurs och den 1,5 timme som den pågår är det fullkomlig frid i sinnet, skratt, koncentration på det jag gör, musik och glädje. Det är rena antidepp medicinen. Nu är det paus till mitten av april men sen börjar en ny kurs och det ser jag fram emot. 

Sen har vi barnen och barnbarnen. 

Jag är så oerhört tacksam för vad mitt liv gett mig, mina barn. Är det något som gör mina 20 år i destruktivitet värda att existera så är det barnen. Jag hade två redan innan men sen fick jag 4 till. Tack för dom. Och som om det inte var nog så har jag nu mera 3 barnbarn. 

 

Den här veckan har inte bara bjudit på stress och ångest utan även oerhörd glädje. På ett av de stora barnens födelsedag utökades familjen med en nu medlem. En lillebror. vilken ynnest att få vara en del av detta. 

 

Jag har mycket stress i mitt liv, men har lärt mig återhämtning och hoppas verkligen att det hjälper mig igenom det tunga. Och sen har jag mycket glädje i livet. Det är det som måste bli mitt fokus i allt det svåra.