Fredag

Jag sjunker ner i soffan efter att ha avverkat en arbetsvecka. Den första arbetsveckan på det nya året, i det nya livet. Livet där jag just nu famlar, känner mig vilsen, tafatt. Overklighetskänslor. En känsla av att allt är som vanligt blandas med tomheten, tystanden från telefonen som aldrig mer kommer lysas upp av din bild, saknaden. 

 

Jag vill ringa dig och berätta. Berätta att G klarat proven, att han spelade elgitarr i fem timmar non stop och jag fick stoppa in öronproppar till slut, jag vill berätta om min vecka, jag vill berätta om Maja och Sigrid, jag vill berätta att jag träffat Jonas som nu åkt tillbaka till korea och som du alltid frågade om, Jag vill berätta om linus skotervinst,  jag vill svära över det vi tillsammans svor över, förundras tillsammans med dig över hur vi trodde vi kände en människa men hade så fel, jag vill ringa och lyssna på dina vedermödor. Jag var för dålig på det, jag hade så fullt upp med mina egna. Förlåt för det. 

 

Du lärde mig så mycket. Du lärde mig omsorg om andra, du lärde mig att vårda relationer, att finnas som medmänniska. Du lärde mig arbetsmoral och ansvar, du lärde mig sköta min ekonomi, att göra rätt för mig och vara en hjälpsam, generös och god människa. Du lärde mig lojalitet och ärlighet. Du lärde mig laga mat och du lärde mig att finnas för mina barn oavsett blodsband. Du lärde mig att ALDRIG stänga dörren. "Vad ni än har gjort och vad ni än råkat ut för. Kom hem!" Det fick jag inmatat sedan barnsben.  Du lärde mig vara mamma, du lärde mig vara mormor. 

 

Du var sån, du såg alla  och du lyssnade inte på skitsnack. Jag har inte förstått vidden av vad du betydde för så många. Jag har bott hemma under några veckor och mött så många som genuint sörjer att de förlorat en vän, en trygghet, en människa de litade på och som såg dem. Och de såg dig, du var omgiven av så mycket kärlek, jag hoppas du kände det. Jag hoppas verkligen du förstod hur mycket du betydde, för oss, för grannar, för hela byn. 

 

Du stod vid pappas sida. Du ville stå där. Du gav dig aldrig trots att du var helt villrådig, helt utpumpad av oro och stress. Du stod envist kvar vid hans sida och inget kunde rubba det, och han litade på dig till 200%. Du har stått där, stadigt,  i 60 år. Är inte det kärlek så vet inte jag. 

 

Ikväll är det som att jag hittade nyckeln och fick upp den låsta dörren. Det som finns där bakom behövde komma ut, det blev för trångt till slut. 

 

Men hur tungt det än känns så lovar jag att fortsätta lev, fortsätta framåt, fortsätta bry mig, fortsätta uppleva. Och jag lovar att stå vid pappas sida lika stadigt som du stått där. Vi tar över nu, jag är skyldiga att leva enligt din starka vilja att alla ska må bra. Men jag måste bli bättre än dig på att ta hand om mig själv, jag måste ta hand om mig själv för att under många år framöver kunna finnas där för alla som behöver mig. Jag måste spara en liten plats i mitt hjärta till mig själv för hur stort ditt hjärta än var så fanns det inte plats för dig där. 

Jag inser nu att du lärt mig även det trots att du inte längre finns hos oss. Du lärde mig att jag måste vara rädd om mig, vara generös mot mig själv, spara ett liiiitet hörn i den vänstra kammaren för att kunna fortsätta hålla hjulet i rullning. 

 

Tack Mamma, Tack för allt du lärt mig, Tack för att jag fick växa upp i din omsorg och tack för din omsorg om andra. Tack för Dig