2022 började skit. En man som efter 22 år skaffade en annan bakom min rygg, lät mig tro att det var stressen på jobbet som höll honom sömnlös, "glömde" matlådorna jag gjort iordning hemma i kylen, jobbade hela kvällarna då han inte fick vara ifred och jobba klart för sina pratglada arbetskamrater.

I själva verket var han sömnlös då han bedrog mig, han lunchade långa luncher på restaurang med henne, och han vänslades på jobbet istället för att få jobbet gjort och blev därför tvungen att jobba på kvällarna. 

Jag blev fullkomligt grundlurad och det är fruktansvärt förnedrande att ha oroat sig för någons hälsa och välmående, skrattat åt glömskan, tjatat om att han måste prata med sin chef om arbetsbelastningen osv. Medan han  både pratade och vänslades med självaste chefen. 

Den här otrohetsaffären blev en följetång och efter att ha skrapat på ytan är det högst oklart hur de 22 åren egentligen varit. 

Om året blrjade med trauma så slutade det ännu värre.

Jag förlorade mamma på självaste nyårsafton. Under 3 långa veckor har så mycket hänt som jag var helt oförberedd på....igen.

Min mamma .....borta för alltid.

Henne som jag pratade med dagligen, som stöttade mig och så många andra. Visst har vi haft meningsskiljaktigheter och varit oense. En period i livet träffades vi inte alls. Men med de referensramar hon hade med sig har hon alltid gjort vad hon trott varit det bästa.Hon har gjort så gott hon kunnat med det hon haft med sig i livet. Jag kan inte begära mer, hon var den mest godhjärtade jag kände.

Hon klagade sällan, hon har haft ont hela livet. Men aldrig att jag eller mina syskon märkt av det. Hon var stundtals väldigt plågad, det kunde man ana, men hon satte alltid andra först. Vi har verkligen försökt få henne att ta hand om sig själv men hon valde alltid alla andra. 

Jag har bott hos pappa senaste veckorna och på mina promenader med hunden har alla jag mött berättat hur de kommer att sakna min mamma. Verkligen alla jag mött.

Hon hörde till byn, hon gjorde avtryck, hon engagerade sig i alla som behövde någon att anförtro sig åt. Hon gav moderliga råd, hon fanns där och hon betydde mycket mer för alla än vad hon eller någon annan förstod. 

Hon har varit ett stort stöd för mig senaste året. Att kunna ringa till mamma har varit en livlina. Att nu inte kunna det längre är skrämmande, ledsamt och sorgligt. 

Hon fick se vart jag bor nu och hon tyckte om det, det känns bra. 

Så vi har begravt mamma och flyttat pappa till ett boende.

Trygga starka pappa som nu i sorgen är en spillra. Han har förlorat sin livskamrat efter 60 år och blev därefter tvungen att lämna sitt hem sedan 53 år. Han är tapper, det får man ge honom. Han förstår varför vi blev tvugna att flytta honom. Men jag förstår ju också att det är skit alltihop. Drt är inte konstigt alls.

Det känns skit för mig också att behöva flytta honom. Mitt barndomshem gapar nu tomt, det som nyss var så fullt av liv. 

Till och med hunden blev tvungen att flytta. 

Allt har hänt på mindre än 3 veckor.

Inte konstigt man känner sig överkörd.

Nu ska jag försöka landa i det nya livet, det nya livet utan två av de närmaste personerna i mitt liv. Det nya livet med pappa på ett boende. 

Ingen som ringer mitt i maten, ingen att ringa upp på promenaden. Och ingen livskamrat att luta sig mot.  Det är tomt och ödsligt. Men nu kan det väl knappast bli värre.....eller?

Sätter mitt hopp till 2023

Har ändå mycket att glädjas åt. De här två tex❤️❤️