Barnen är alltid just barn, även om de är vuxna. 

De behöver stabilitet och föräldrar som fångar upp dem när de faller, som älskar villkorslöst och utan krav, som finns där i stormar och blåsväder liksom i de bra stunderna. Jag hoppas att jag är en sån förälder. Jag försöker vara en sån förälder. 

 

När ett barn, även ett vuxet sådant, sträcker ut sin hand, i sorg och förtvivlan, är tydlig med att "Jag behöver dig nu", då ska det inte finnas något som är viktigare. Äger man den allra minsta förmågan till empati så förstår man det. Man förstår att det inte handlar om något annat än att barnet verkligen behöver förälderns odelade uppmärksamhet i just det ögonblicket och vad är viktigare? 

 

Om man inte äger förmågan till empati, vad gör man då?

Jo, man förstår inte det jag just beskrivit ovan. Det enda man då förstår är att man måste göra avkall på sina egna behov och det är oerhört jobbigt och helt uteslutet för en fullbordad egoist. 

Om man inte äger förmågan till empati och inte heller har förmågan till mentalisering sp kan man inte förstå sitt barns behov av mig som förälder just då. Man kan heller inte förstå vad det gör med barnet när man inte möter upp det behovet. Man förstår inte vilka spår det sätter i själen hos barnet och man förstår inte hur tilliten krossas i det ögonblicket man visar i handling att *Du är mitt barn men vad du behöver och ber om är inte tillräckligt viktig för mig, det kan omöjligt vara viktigare än mina behov*

När så barnet i frustration av att inte bli varken hörd, sedd eller satt i första rummet av sin förälder när barnet är i en kris, säger till föräldern att denne antingen ska finnas för barnet no matter what, eller inte höra av sig mer. Ja, då drar den oempatiske föräldern på sig offerkoftan och väljer det senaste alternativet. 

 

Vad gör detta med barnet/barnen? 

Vad gör detta med ett barn som redan från tidig ålder har fått lära sig att man kan inte ens lita på att föräldrarna finns när det stormar? Vad gör det med självkänslan, med psyket?

 

Jag är ingen vetenskapsman men man behöver inte ens vara det för att förstå att man som barn då bär med sig en känsla att inte vara tillräckligt bra, att inte kunna visa alla sina känslor ens för dem som ska stå för trygghet och stabilitet, att inte lite på att den föräldern kommer finnas där oavsett vad som händer i livet, som en trygg plats att falla ihop på och hitta kraft. Till slut tror jag att man är rädd att bli lämnad av alla som man visar sitt innersta rum för. Att man försöker och försöker och försöker att vara stark  och glad och allt möjligt även när man känner sig sårbar, skör ledsen och nedstämd, bara för att inte riskera att bli lämnad. 

 

Det här är fruktansvärt. 

 

Barnen är det viktigaste vi har, utan mina barn är jag ingen, detta gäller både mina biologiska och icke biologiska barn. Vi är familj, har vuxit upp och vuxit ihop till en enhet. De icke biologiska barnen har sin mamma såklart och den platsen varken vill eller kan jag ta. Men jag kan vara närvarande och