MENY
Vi tar oss framåt på något märkligt vis. En dag i taget, en fot framför den andra. Tillsammans.
Senaste dagarna har varit ett enda virrvarr avv tankar, känslor, praktiska göromål, saker som måste ordnas.
Jag är som bedövad, har stängt av, vågar inte släppa ner axlarna av rädsla för att helt tappa det. Jag behöver orka lite till, jag behöver hålla mig upprätt.
Situationen är helt surrealistisk, obegriplig och i kombination med det som hänt tidigare under året känns det snudd på oöverstigligt.
Den axel jag sökt tröst emot i så många år finns inte längre, han som var min klippa han är nu någon annans klippa. I famnen jag fick tröst så många gånger har jag inte längre någon plats. Hur gör man det här själv?
Jag vet att jag inte är ensam, jag har så många omkring mig som tar emot mig. Men allt blev så påtagligt nu. Hur klarar jag att begrava min älskade mamma utan att själv ha någon som håller upp mig? Idag förstår jag inte hur det ska gå till. Men när dagen kommer får jag styrka genom mamma, jag måste tro på det. Hon ger mig styrkan nu.
Anne
Detta var inte något du behövde nu. Beklagar så din mammas bortgång. På något vis kommer du väl ut på andra sidan. En dag kommer denna tid också vara en tid du ser tillbaka på. Skickar en styrkekram och hoppas att detta inte blir för tufft för dig/er.
Din mamma är säkert med er. Du är ju till och med en del av henne. Du beskriver henne som så omtänksam och älskad av andra. Du har bidragit till att hon fick ett fint liv och nu kan du bära henne vidare med dig.
Kram
1