....mellan två hötappar.

 

Känslan att inte räcka till, att vilja vara på två ställen samtidigt. Saknar G nåt oerhört samtidigt som jag fasar för att åka hem. Att bo här hos pappa är väldigt rofyllt. Att få ta hand om honom känns så viktigt. Vi vet ju inte hur länge vi får ha honom kvar. Han sörjer sin livskamrat sedan 58 år tillbaka. Hur tar man sig igenom det när man redan från början är skör?? 

Han är stark och han kämpar. Kämpar för att hitta ljusglimtar och kämpar för att komma vidare. Vi har många samtal om livet, hur det varit och vad som kommer. JVi har samtal nu som vi aldrig haft tidigare och det känns väldigt fint. Ibland sitter jag bara tyst på sängkanten och det känns också bra, han ger mig sån kraft och jag känner att mamma är med oss här. 

 

Att åka härifrån kommer bli väldigt svårt och jag har en rädsla att jag helt ska klappa ihop och inte ta mig hit igen. Jag är inte helt stabil från från början med allt som hänt senase året. Och hur ska jag kunna lära mig leva utan min mamma som funnits där hela mitt liv.

Jag orkar bara tänka en dag framåt åt gången, om jag far iväg i tanken så får jag panik. Dagarna rullar på på något konstigt vis. De ägnas åt vardagligt pyssel, praktiska saker som att beställa hundmat och hämta mediciner, anordna begravning och liknande, matlagning, disk, tvätt, hundrastning, snöskottning, fika och inte minst, hemtjänstens besök två gånger om dagen som är ett välkommet inslag i vår dag här. 

Hemtjänsten här i byn är GULD. De bryr sig genuint om min pappa, åtminstone ger de mig den känslan och det räcker. Han tycker så mycket om dom och det gör jag med. Och de tar sig alltid tid för att byta några ord extra. Så himla värdefullt.

 

Jag vill inte lägga mig ikväll, jag har ångest för morgondagen och hemresan.