Det är märkligt med sorgen. Hur den kommer och går som vågorna på ett hav. 

Jag har under en period nu känt hur vågorna rullat in mot stranden, mot mig, men när de närmar sig så får jag inte fatt på dem, då rullar dom tillbaka ut i havet. Det är som att mitt sinne inte är redo ännu för att ta emot den här vågen av saknad. Den här enorma flodvågen av sorg. 

 

Jag har mamma med mig i det mesta. Häromdagen gick jag ut på en promenad, glömde bort allt som hänt och för en sekund tänkte jag ringa mamma, jag brukade prata med henne under mina promenader. Och just innan det ögonblicket när jag skulle fiska upp min telefon så slog det mig plötsligt att, visst ja, mamma är inte där på andra sidan luren. Sen drog vågen bort igen. 

 

Igår vann Linus en scotercrosstävlig i östersund och min första tanke var att berätta för mamma. Hon var engagerad även där, men sen, visst ja, det går ju inte. Och så drog vågen bort. 

 

Jag flyttade hem igen i onsdags efter att ha bott hos pappa sedan det hände i stort sett. Tisdag kväll var tung och ledsamt och av ren utmattning kom gråten och minnen. Sorgen över att mitt barndomshem är tomt, att det som varit en solid grund för både mig och många andra i familjen, det gapade tomt. Huset finns kvar och ska så göra, men själva innehållet är tomt och konstigt. 

 

När jag så kom hem gick luften ur mig och jag har sedan dess knappt rört mig från soffan. Men inga tårar, inget sammanbrott, bara en oerhörd trötthet och värk i hela kroppen. I lördags visade det sig att jag hade feber. Så jag har legat kvar nerbäddad, hostig, febrig och eländig. Mamma skulle ringt minst en gång om dagen och hört hur jag mått, att jag måste ta hand om mig, att jag måste gå till en doktor nu när jag varit sjuk o flera omgångar sedan november. Hon skulle ha oroat sig och brytt sig om. 

Men nu kom aldrig det där samtalet. Aldrig mer. 

 

Det är oerhört tomt och sorgligt alltihop men just nu kan jag inte gråta, omedvetet eller medvetet viker mina tankar av åt ett annat håll när jag närmar mig sorgen. Jag tänker att det kommer när kroppen är redo, när jag återhämtat mig från allt en smula.