Jag har nu jobbat sista dagen innan sommarlov. Dock har jag en del att klara av innan semestern börjar på riktigt.

 

Imorgon begravs min pappa. Det är så surrealistiskt att jag tappar fattningen lite. PÅ 6 månader har jag gått från att ha mina föräldrar i livet, nära, bara ett telefonsamtal bort. Till att de nu är borta båda två.

Det är svårt att ta in och jag får stålsätta mig för att inte falla ihop i en blöt fläck. 

 

Det senaste 1,5 året har nog varit det värsta i mitt liv utan konkurrens. 

Januari 2022 slogs mitt liv i spillror då maken informerade att han träffat en annan. De hade träffats under ett halvårs tid bakom min rygg och mattan drogs under mina fötter. 

Därefter kom chock efter chock, lögn efter lögn, och det ena efter det andra uppdagades vilket gjorde att hela vårt liv tillsammans (22 år) kändes som en stor bluff. 

Med hjälp av fina vänner, mina syskon och terapi kom jag vidare. Mina barn och barnbarn har tillfört glädje och mening i mitt liv och jag Insåg till slut att med facit i hand så var skilsmässan inte alls bara till nackdel. 

Jag har hittat tillbaka till mig själv, hittat glädjen till livet, gjort en djupdykning i mitt inre och känner mig nu tillfreds med livet. År av destruktivitet har satt sina spår men jag är ute på andra sidan nu. 

Att jag nu står på mig, inte låter mig trampas på och inte tar mer skit retar upp vissa men det är deras problem inte mitt. 

 

Men när jag precis hittat glädjen igen så, baam, försvann mamma. Overkligt, fruktansvärt och mattan var åter borta under mina fötter. Och innan jag helt återfått balansen så var pappa också borta.

 

Det här är livet, inget unikt för just mig, utan livet så som det kan vara. Men ibland kommer smällarna slag i slag och man hinner inte resa sig emellan. Det tar energi och ibland är jag inte mycket till människa. 

 

Men vi är skapta att klara alla prövningar och man får inte mer än man kan hantera sägs det. Dock tycker jag det kan vara nog nu. Åtminstone för ett tag. 

 

Kriser man går igenom är dock inte bara av ondo. 

Jag har en relation till mina syskon idag som jag värderar mycket högt. Vi har kommit att stå varandra väldigt väldigt nära efter allt som hänt.

 

Jag har fina vänner, vänner som jag genom åren gett alltför lite tid och nya vänner som visat sig stå pall för alla mina oändliga samtal och vedermödor. Jag jar mina barn och barnbarn, 6 fian barn som jag aldrig någonsin släpper ifrån mig. Och barnbarnen trillar in, nu 3 till antalet. 

Jag hittar återhämting i dans, väldigt rolig hobby och senast igår var jag och min vän på utflykt till stjärnsund. Det var en ny upplevelse men dansa fick vi och en trevlig utflykt. 

 

Idag försöker jag samla krat till det som kommer. Men vi klarar det också. Tillsammans.