Jag lever mer nu än någonsin tidigare. Jag har ro i själen, ingen att parera och anpassa mig efter, jag kan utan någon som helst oro, stress eller ångest tycka om precis vad jag vill och jag kan göra precis det jag själv vill.

Det känns helt fantastiskt. Och jag är fan stolt över mig själv. Jag vände katastrofen till nåt positivt även om det har tagit sin runda tid och fortfarande pågår på ett eller annat sätt. 

Men jäklar vad bra jag mår själsligt, åtminstone oftare än jag mår dåligt. 

Just nu är jag på en drömresa. Jag utmanar mig själv att socialisera. Det är nåt jag trodde att jag inte kunde. Men i själva verket låg det mest i att jag aldrig kunde slappna av. Jag tog alltid ansvar för att någon annan skulle hålla sig på gott humör. Det var en jäkla stress och oro. Jag hade sällan energi eller kunde slappna av så pass att jag kunde socialisera avslappnat.

Men nu jäklar, hag har insett att jag dessutom är rätt bra på det. 

Befinner mig i italien på vandringsresa. Jag har nog aldrig känt den här bubblande glädjen inför livet som jag gör just nu. 

Så mycket vackert att se och uppleva, så många nya trevliga människor, så många intressanta samtal. Ljudnivån under middagarna är hög vilket tyder på att alla verkar ha lika trevligt. Samtalsämnen tar aldrig slut och dagarna är fyllda av gemenskap. 

Jag må både leva och  resa själv, men jag känner mig aldrig ensam. Tvärtom är jag mindre ensam nu än för ett par år sedan. 

Här kommer en liten bildbomb från de första dagarna här i Italien och Toscanaregionen.